fredag 30 december 2011
Sista inlägget
Jahopp då var det dags för det absolut sista inlägget i denna blogg. Ni som läst och gillat det kan ju hoppa över till min nya blogg http://ternald.wordpress.com/
torsdag 22 december 2011
Slut på resan
Då var det hela över. Sitter hemma i soffan. Det är mycket som inte har fått plats här i bloggen. Hoppas dock att det som har fått plats har varit läsvärt. Jag vet att en del tycker det iaf och kommer därför fortsätta blogga i en annan blogg som jag kommer länka till så fort jag har skrivit ett första inlägg.
Tack för att ni har läst! :D
Tack för att ni har läst! :D
söndag 18 december 2011
A pale little toddler
A pale little toddler was sitting in his chambers writing novels about heroic efforts and farfetched accusations concerning true adoptions of papaya as an institution. Little did he know the concern for papayas and heroic efforts would be suggestive enough to ensnare even the cocky most strangers as well as the least light hearted brother and sister in the wide and foul world. A pale little toddler was sitting in his chambers with his head full of ideas and mischief. He thought to try it out, to try elucidating the preposterous and abominable adventures of the savannah in a foreign tongue. This is what he wrote.
The prequel to this blog post follows life of a young student nurse named Alexander who is discovered by the university of Borås, who believes him to be the "Chosen One" foretold by nursing theorists to bring Caritas to the whole wide world, from the deepest forests of the amazon to the highest mountains of the Himalayas. The nursing education at the university of Borås, led by Lennart Boman, sense that Alexander's future is clouded by fear, but reluctantly allow Anna-Karin Pehrson and Karin Hamnegård to train Alexander after all of them being granted a scholarship by the swedish international development cooperation Agency. At the same time, the African continent is under attack, and its ruler, Alexander’s alter ego Mölnlycke-Bob (does not translate well into English), seeks the assistance of the compassionate human race to repel the attack. The world bank group secretly planned the attack to give them a pretence to overthrow the Supreme Chancellor of Africa, Mölnlycke-Bob, and take his place.
The prequel to this blog post follows life of a young student nurse named Alexander who is discovered by the university of Borås, who believes him to be the "Chosen One" foretold by nursing theorists to bring Caritas to the whole wide world, from the deepest forests of the amazon to the highest mountains of the Himalayas. The nursing education at the university of Borås, led by Lennart Boman, sense that Alexander's future is clouded by fear, but reluctantly allow Anna-Karin Pehrson and Karin Hamnegård to train Alexander after all of them being granted a scholarship by the swedish international development cooperation Agency. At the same time, the African continent is under attack, and its ruler, Alexander’s alter ego Mölnlycke-Bob (does not translate well into English), seeks the assistance of the compassionate human race to repel the attack. The world bank group secretly planned the attack to give them a pretence to overthrow the Supreme Chancellor of Africa, Mölnlycke-Bob, and take his place.
fredag 16 december 2011
Stockholm
Dagarna i Addis flyter snabbt iväg likt verklighetsuppfattningen hos en femtonårig grabb som leker med my little pony i smyg på sin kammare. Snart är det dags att packa väskan full med bränd lera och andra souvenirer för att ta de tunga stegen ombord på Lufthansa flight LH 599. Bara dagar kvar. Det är med skräckblandad förtjusning som man tänker på avfärden. Här följer ett par listor.
Det skall bli fint att slippa:
- Tvätta sina kläder i ett smutsigt badkar utan vatten eller tvättmedel.
- Vakna varje morgon av att en spindel sitter och lurpassar på armen.
- Bli anklagad för att ha tagit kristendomen till Afrika för att sedan inte tro på gud när man förklarar att man inte är kristen.
- Att behöva försvara treenigheten när man har tröttnat på att förklara att man inte tror på gud och istället drar en rövare och säger att man är kristen.
- Vänta en halvtimme utanför portarna till missionen på kvällen för att vakten har somnat.
- Alltid få fem teskedar socker i sitt kaffe utan att bli tillfrågad (obs fem skedar är ingen överdrift).
Men man kommer dock att sakna så mycket mer, t.ex. att:
- Äta fantastiskt god och fiffig mat på restaurang till frukost, lunch och middag.
- Se manliga poliser på stan som går och håller varandra i handen.
- Känslan av belåtenhet efter att ha prutat ned ett pris från 250 Birr till 30 Birr.
- Krama och pussa grönsakshandlaren på kinden varje morgon då han blir så glad av att se oss så man tror att han börja gå bärsärkagång på sina papayor och bränna av en gammal Burt Bacharach-slagdänga.
- Simma några längder i Sheratons pool på morgonen då ödessymfonin mullrar i högtalarna under vattnet.
- Mötas av alla skolbarn varje morgon som vill skaka hand och prata engelska.
- Bara leva i Addis Abeba som är en helt fantastisk stad med ett oerhört sofistikerat riv i lådan.
Längden på listan med saker som är bra här kan beskrivas som en kväll i den blodröda solnedgången på en av Zanzibars vita stränder hand i hand med en fräknig ung dam i en tunn fladdrande klänning med ett varmt och mystiskt leende lekande över läpparna. Den kan om det vill säg väl bli oändligt lång. Därför väljer jag att avsluta listan nu och lämna lite till fantasin. Istället skulle jag kunna berätta om vår kväll på Stockholm.
Aftonen inleddes i ett tidigt förmak för att sedan omärkligt släntra in över vad som skulle komma att bli ett ganska fantastiskt atrium som avslutades med ett enormt tryck värdigt Bao Xishuns aortabåge. Två Caipirinha och två Piña-colada slank ned på Black Rose långt ut på Bole Road. Efter de fyra utsökta cocktailarna traskade vi över gatan till Stockholm. När stunden var inne för oss att stövla in, på vårt bästa svenska manér, i den välbesökta klubben så hade vakten det sämsta av svenska manér. Han talade närmare bestämt om för mig, på en kraftigt osvensk engelska, att de hade en dresscode som sade att man får ha vilken hattskrålla, kapuschong eller keps som helst förutom just en sådan keps som jag råkade ha smidigt åtsittande kring mina rododendronslena korkskruvslockar. Jag blev en smula bister och gruvlig men blottade ändå min hopväxta och hårda fontanell. Jag kände då en kall vind som drog genom håret och jag kände mig märklig till mods. Jag kände mig som Bilbo Baggins hade uttryckt det, tunn nästan utsträckt, som… smör som har strukits över för mycket bröd. ”Undrar om de har Caipirinha här” satt jag en sekund senare och begrundade vid det kinesiskt tillverkade bordet med glitter skrapat över för mycket bordsyta. Ägaren var en etiopisk man med den bredaste stockholmskan söder om Sahara, men ändå strax norr om Kenya. Han bjöd oss på Long Island Ice Tea, Caipirinha, Kamikazeshots och ett leende med spegelblanka tänder som såg ut att vara direkt tagna ur en somrig Pripps Blå reklam. Där satt vi och fnissandes övermodigt i takt till Mauro Scoccos okändaste låtar när Dj:n egentligen ville spela Maroon 5 – moves like jagger. Det hela spårade härligt när klockan närmade sig fyra och alla gäster (utom oss) hade avlägsnat sig och personalen höll på att somna. En snabb diskodans som var inne och tangerade på Lindy hop och flamenco avslutade, till personalens stora lättnad, vårt besök på Stockholm. Klockan var mycket och Caipirinhor och Long Island Ice Tea var inne och knuffade på diverse frontallober. Då kläckte någon nöten att vi skulle äta handburgare. Aldrig har jag känt en sådan frustration kring hamburgeri eller nattamat. Där satt jag sedan utanför ett mycket litet och kackerlackbelagt hamburgerhak, som hade en dålig skiss av Barack Obama som enda dekoration. Jag satt mittemot en av de båda damerna (avidentifierar då jag vill minimera risken för en så kallad papaya-avokado-situation skall uppstå igen) som beklagade sig över att ordet för prostituerad och är nästan det samma på svenska och engelska. Det var nämligen endast vi och de omtalade som var ute på gatan vid den tiden. Efter en stund dök dock även två cigarettförsäljare upp. De ville sälja cigaretter. Jag förklarade läckert på klockren amarinja att jag var uppvuxen på Brännö i Göteborgs södra skärgård där jag fått lära mig att det är farligt med cigaretter och att jag därför inte röker. Jag hänvisade till en kort ramsa om alveoler, atelektaser, bronkospasm, KOL, pneumothorax, ascites, DVT, hydrocephalus och annat man kan åka på av att röka. Eftersom ett fåtal av oss i vårt entourage inte har vuxit upp på Brännö och faktiskt röker så fick vi förklara att vi i och med detta redan hade införskaffat cigaretter, detta gjorde den amhariska meningen ganska enkel; ”alle” (vi har redan). Jag fick ett leende tillbaka och så köpte vi istället tre paket med minttuggummin av den osminkade cigarettförsäljaren. Snabb taxi hem där vi i vanlig ordning fick stå o vänta vid grinden tills vakten vaknade, satte på sig militärkängorna och kom för att fråga vad vi ville. Eftersom vi hade väckt denna hjälte, som med åtsittande militärdress, ett laddat automatvapen och med mycket sömndruckna ögon, var vänlig nog att släppa in oss till vår lägenhet så bad vi vår amarinjatalande vän, som vi hade med oss, att säga något vänligt till honom. Vännen i fråga, som inte hade allt för mycket vetskap om vad beväpnade nattvakter anser vara uppiggande och trevligt att få höra mitt i natten av fyra mintdoftande kanaljer, sade då något i stil med ”vilket vacker, glänsande och fiffigt automatgevär du har farsan”. Det var tveksamt om detta gick hem hos den något oaristokratiske vakten. De blodsprängda ögonen stirrade blankt på oss och fingrarna trevade efter avtryckaren (tyckte jag mig se i mörkret). Jag tänkte då på Ingrid Bergman och vad hon sade, med en näktergals precision i rösten, i filmen Casablanca "Play it, Sam. Play As Time Goes By". Detta fick mig att tänka på de tio Birr jag hade ned knycklade i mina djupa fickor, en snabb svepande gest och tiobirraren tryckte hårt mot vaktens högra livslinje. Spänningen var över, vi skrockade gott alla fem, varpå vi smet iväg mot lägenheten. Vaktens skratt ekade bakom oss i natten när vi stängde dörren om oss. Jag kommer sakna Addis.
Det skall bli fint att slippa:
- Tvätta sina kläder i ett smutsigt badkar utan vatten eller tvättmedel.
- Vakna varje morgon av att en spindel sitter och lurpassar på armen.
- Bli anklagad för att ha tagit kristendomen till Afrika för att sedan inte tro på gud när man förklarar att man inte är kristen.
- Att behöva försvara treenigheten när man har tröttnat på att förklara att man inte tror på gud och istället drar en rövare och säger att man är kristen.
- Vänta en halvtimme utanför portarna till missionen på kvällen för att vakten har somnat.
- Alltid få fem teskedar socker i sitt kaffe utan att bli tillfrågad (obs fem skedar är ingen överdrift).
Men man kommer dock att sakna så mycket mer, t.ex. att:
- Äta fantastiskt god och fiffig mat på restaurang till frukost, lunch och middag.
- Se manliga poliser på stan som går och håller varandra i handen.
- Känslan av belåtenhet efter att ha prutat ned ett pris från 250 Birr till 30 Birr.
- Krama och pussa grönsakshandlaren på kinden varje morgon då han blir så glad av att se oss så man tror att han börja gå bärsärkagång på sina papayor och bränna av en gammal Burt Bacharach-slagdänga.
- Simma några längder i Sheratons pool på morgonen då ödessymfonin mullrar i högtalarna under vattnet.
- Mötas av alla skolbarn varje morgon som vill skaka hand och prata engelska.
- Bara leva i Addis Abeba som är en helt fantastisk stad med ett oerhört sofistikerat riv i lådan.
Längden på listan med saker som är bra här kan beskrivas som en kväll i den blodröda solnedgången på en av Zanzibars vita stränder hand i hand med en fräknig ung dam i en tunn fladdrande klänning med ett varmt och mystiskt leende lekande över läpparna. Den kan om det vill säg väl bli oändligt lång. Därför väljer jag att avsluta listan nu och lämna lite till fantasin. Istället skulle jag kunna berätta om vår kväll på Stockholm.
Aftonen inleddes i ett tidigt förmak för att sedan omärkligt släntra in över vad som skulle komma att bli ett ganska fantastiskt atrium som avslutades med ett enormt tryck värdigt Bao Xishuns aortabåge. Två Caipirinha och två Piña-colada slank ned på Black Rose långt ut på Bole Road. Efter de fyra utsökta cocktailarna traskade vi över gatan till Stockholm. När stunden var inne för oss att stövla in, på vårt bästa svenska manér, i den välbesökta klubben så hade vakten det sämsta av svenska manér. Han talade närmare bestämt om för mig, på en kraftigt osvensk engelska, att de hade en dresscode som sade att man får ha vilken hattskrålla, kapuschong eller keps som helst förutom just en sådan keps som jag råkade ha smidigt åtsittande kring mina rododendronslena korkskruvslockar. Jag blev en smula bister och gruvlig men blottade ändå min hopväxta och hårda fontanell. Jag kände då en kall vind som drog genom håret och jag kände mig märklig till mods. Jag kände mig som Bilbo Baggins hade uttryckt det, tunn nästan utsträckt, som… smör som har strukits över för mycket bröd. ”Undrar om de har Caipirinha här” satt jag en sekund senare och begrundade vid det kinesiskt tillverkade bordet med glitter skrapat över för mycket bordsyta. Ägaren var en etiopisk man med den bredaste stockholmskan söder om Sahara, men ändå strax norr om Kenya. Han bjöd oss på Long Island Ice Tea, Caipirinha, Kamikazeshots och ett leende med spegelblanka tänder som såg ut att vara direkt tagna ur en somrig Pripps Blå reklam. Där satt vi och fnissandes övermodigt i takt till Mauro Scoccos okändaste låtar när Dj:n egentligen ville spela Maroon 5 – moves like jagger. Det hela spårade härligt när klockan närmade sig fyra och alla gäster (utom oss) hade avlägsnat sig och personalen höll på att somna. En snabb diskodans som var inne och tangerade på Lindy hop och flamenco avslutade, till personalens stora lättnad, vårt besök på Stockholm. Klockan var mycket och Caipirinhor och Long Island Ice Tea var inne och knuffade på diverse frontallober. Då kläckte någon nöten att vi skulle äta handburgare. Aldrig har jag känt en sådan frustration kring hamburgeri eller nattamat. Där satt jag sedan utanför ett mycket litet och kackerlackbelagt hamburgerhak, som hade en dålig skiss av Barack Obama som enda dekoration. Jag satt mittemot en av de båda damerna (avidentifierar då jag vill minimera risken för en så kallad papaya-avokado-situation skall uppstå igen) som beklagade sig över att ordet för prostituerad och är nästan det samma på svenska och engelska. Det var nämligen endast vi och de omtalade som var ute på gatan vid den tiden. Efter en stund dök dock även två cigarettförsäljare upp. De ville sälja cigaretter. Jag förklarade läckert på klockren amarinja att jag var uppvuxen på Brännö i Göteborgs södra skärgård där jag fått lära mig att det är farligt med cigaretter och att jag därför inte röker. Jag hänvisade till en kort ramsa om alveoler, atelektaser, bronkospasm, KOL, pneumothorax, ascites, DVT, hydrocephalus och annat man kan åka på av att röka. Eftersom ett fåtal av oss i vårt entourage inte har vuxit upp på Brännö och faktiskt röker så fick vi förklara att vi i och med detta redan hade införskaffat cigaretter, detta gjorde den amhariska meningen ganska enkel; ”alle” (vi har redan). Jag fick ett leende tillbaka och så köpte vi istället tre paket med minttuggummin av den osminkade cigarettförsäljaren. Snabb taxi hem där vi i vanlig ordning fick stå o vänta vid grinden tills vakten vaknade, satte på sig militärkängorna och kom för att fråga vad vi ville. Eftersom vi hade väckt denna hjälte, som med åtsittande militärdress, ett laddat automatvapen och med mycket sömndruckna ögon, var vänlig nog att släppa in oss till vår lägenhet så bad vi vår amarinjatalande vän, som vi hade med oss, att säga något vänligt till honom. Vännen i fråga, som inte hade allt för mycket vetskap om vad beväpnade nattvakter anser vara uppiggande och trevligt att få höra mitt i natten av fyra mintdoftande kanaljer, sade då något i stil med ”vilket vacker, glänsande och fiffigt automatgevär du har farsan”. Det var tveksamt om detta gick hem hos den något oaristokratiske vakten. De blodsprängda ögonen stirrade blankt på oss och fingrarna trevade efter avtryckaren (tyckte jag mig se i mörkret). Jag tänkte då på Ingrid Bergman och vad hon sade, med en näktergals precision i rösten, i filmen Casablanca "Play it, Sam. Play As Time Goes By". Detta fick mig att tänka på de tio Birr jag hade ned knycklade i mina djupa fickor, en snabb svepande gest och tiobirraren tryckte hårt mot vaktens högra livslinje. Spänningen var över, vi skrockade gott alla fem, varpå vi smet iväg mot lägenheten. Vaktens skratt ekade bakom oss i natten när vi stängde dörren om oss. Jag kommer sakna Addis.
torsdag 8 december 2011
Savannen
För första gången sedan vi kom hit till Etiopien har vi nu tagit oss utanför Addis för att åka på äventyr. Vi har varit borta två nätter och har hunnit med en enorm mängd upplevelser, erfarenheter och öden. Jag hade velat förtälja historierna i sin helhet med allt vad detaljer, partiklar och enskilda delar innebär i historieberättandets mytomspunna konst. Tyvärr finns det inte tid till detta, vilket i sin tur lämnar mig två valmöjligheter; den traditionella ”LiZtan” alternativt att jag övar in ett gymnastiknummer, som på ett friskt och nymodigt vis illustrerar våra tappra erövranden av världen, som jag sedan filmar med en vidvinkelkamera i den rosa solnedgången, som ni i er tur kan avnjuta med ett glas Amarula hemma i vintermörkret. Jag tänker mig att många av er där hemma känner ett visst sug efter Amarula och ber därför delvis om ursäkt för att jag väljer det första alternativet och gör en snabb liten lista på allt som vi har varit med om de senaste dagarna. Om det finns utrymme så kan jag försöka klämma in en definition av frukten Papaya för att kompensera all er påtagliga besvikelse över ett uteblivet gymnastiknummer (detta gör jag även för att rentvå mitt namn då, ända sedan jag skrev i bloggen att Karin och Anna-Karin inte kunde se skillnad på en papaya och en avokado, har fått höra av dem att det var JAG som inte visste vad en papaya var för något).
Utflykten
Under den tre dagar långa turen åkte vi från Addis ner till den böljande landsbygden där vi tog in på en lodge vid sjön Langano. Härpå följer en lista på handplockat extramaterial som skulle kunna vara utav intresse i en strikt nöjesaspekt.
- Vi beskådade den klaraste och mäktigaste stjärnhimlen i världshistorien.
- Vi somnade gott till det höga ljudet av cikadorna som spelade tungt men rogivande för oss hela natten.
- Vi badade i kalla Langano och solade på dess heta strand som brände våra bara fötter till oigenkännlighet.
- Vi åkte på safari där vi gick fritt bland enorma strutsar, livrädda vårtsvin och nakna barn från den lokala savannen.
- Vi blev redigt och ordentligt indammade i dammigt damm på ett adekvat och smutsigt vis. Damm i öron, hår, ögon, mellan tår, fingrar och lår.
- Vi iakttog och fotograferade flertalet endemiska fåglar som alla var väldigt tillmötesgående och vänliga.
- Jag räddade en fågelunge som fastnat i ett taggigt träd och som egentligen var dömd till döden. Men med mitt caritas-motiv och mina oerhörda färdigheter inom djurräddning, savannöverlevnad och allmän flinkhet så klippte jag loss fågeln men gick själv i fällan. Först pumpade hjärtat och jag kände livet vända åter när jag såg den blodiga lilla parveln vända blicken mot mig och kvida något i stil med ”kvittevitt”. Sekunden efter blev allt svart och jag trodde att helvetets avgrund hade öppnat sig och slukat min själ i en enda hungrig tugga. När pippifågelungen hade hämtat sig och flugit iväg evigt tacksam för min oerhörda godhet så släppte jag grenen som den suttit fast i. Grenen tog sats och smätte med full kraft runt och satte tänderna i min bara arm. Ett tjugotal sylvassa, smutsiga taggar letade sig djupt in i min sköra underarm, min vackra handflata och hela vägen ut i min välsnidade tumme. Taggarna missade med en livräddande precision vena mediana cubiti, vena cephalica och vena basilica. Som sagt helvetets avgrund, smärtan och glädjen som förbyttes mot ren och skär fundersamhet, där satt jag fast och kom ingen stans. Jag kände mig som en liten fågelunge och när Sven-Olof Ternald smidigt sicksackade sig fram mellan solens varma strålar och frågade om jag behövde hjälp att komma loss så var det ända jag kunde få ur mig ett svagt men oerhört stolt ”kvittevitt”. På samma vis som jag hade lossat fågelungen så klippte pappa ner mig från det hemska men ack så åtråvärda fågelfångarträdet. Jag föll med ett stort brak, som jag knappt hörde själv på grund av chocken, ned på den heta dammiga jorden. Jag låg där med mitt svettiga och skärrade ansikte tungt vilande mot marken, varje litet andetag blåste upp en storm i miniatyr i det torra dammet. Jag hade räddat ett liv men samtidigt blivit räddad själv. Jag sov som ett barn den natten, trotts en arm som tungt och ihärdigt pulserande jobbade hårt för att toxinet från taggarna inte skulle förlama mig för alltid.
- Vi åt god frukostbuffé.
- Vi köpte sockerrör och vattenmelon under ett stort träd.
- Vi besökte heta källor där vattnet kokade fram ur berget och urinvånarna kokade majskolvar och ägg rakt i sprickan (detta fick oss osökt att tänka på Mölnlycke-bob som pratade om möjligheterna med rå lök i sprickan på en halv special).
Här följer en oerhört adekvat och nykter redovisning av frukten papaya.
Papaya är egentligen ett begrepp kring vilket hela vår tillvaro är uppbyggd, men som likväl är nära nog omöjligt att definiera i logiska termer utan att förutsätta att den redan är definierad. På motsvarande sätt som en längd anger avståndet mellan två punkter i rummet anger papayan ett avstånd mellan två händelser, antingen de sker i samma punkt eller inte. Papayans fruktkött kan observeras och mätas med hjälp av andra frukter såsom en övermogen avokado eller en liten ärta. Naturliga och lätt observerbara papayor kan beskrivas av kropparna i solsystemet. En övermogen avokado kan dock enbart avläsas genom radioaktivt sönderfall.
Utflykten
Under den tre dagar långa turen åkte vi från Addis ner till den böljande landsbygden där vi tog in på en lodge vid sjön Langano. Härpå följer en lista på handplockat extramaterial som skulle kunna vara utav intresse i en strikt nöjesaspekt.
- Vi beskådade den klaraste och mäktigaste stjärnhimlen i världshistorien.
- Vi somnade gott till det höga ljudet av cikadorna som spelade tungt men rogivande för oss hela natten.
- Vi badade i kalla Langano och solade på dess heta strand som brände våra bara fötter till oigenkännlighet.
- Vi åkte på safari där vi gick fritt bland enorma strutsar, livrädda vårtsvin och nakna barn från den lokala savannen.
- Vi blev redigt och ordentligt indammade i dammigt damm på ett adekvat och smutsigt vis. Damm i öron, hår, ögon, mellan tår, fingrar och lår.
- Vi iakttog och fotograferade flertalet endemiska fåglar som alla var väldigt tillmötesgående och vänliga.
- Jag räddade en fågelunge som fastnat i ett taggigt träd och som egentligen var dömd till döden. Men med mitt caritas-motiv och mina oerhörda färdigheter inom djurräddning, savannöverlevnad och allmän flinkhet så klippte jag loss fågeln men gick själv i fällan. Först pumpade hjärtat och jag kände livet vända åter när jag såg den blodiga lilla parveln vända blicken mot mig och kvida något i stil med ”kvittevitt”. Sekunden efter blev allt svart och jag trodde att helvetets avgrund hade öppnat sig och slukat min själ i en enda hungrig tugga. När pippifågelungen hade hämtat sig och flugit iväg evigt tacksam för min oerhörda godhet så släppte jag grenen som den suttit fast i. Grenen tog sats och smätte med full kraft runt och satte tänderna i min bara arm. Ett tjugotal sylvassa, smutsiga taggar letade sig djupt in i min sköra underarm, min vackra handflata och hela vägen ut i min välsnidade tumme. Taggarna missade med en livräddande precision vena mediana cubiti, vena cephalica och vena basilica. Som sagt helvetets avgrund, smärtan och glädjen som förbyttes mot ren och skär fundersamhet, där satt jag fast och kom ingen stans. Jag kände mig som en liten fågelunge och när Sven-Olof Ternald smidigt sicksackade sig fram mellan solens varma strålar och frågade om jag behövde hjälp att komma loss så var det ända jag kunde få ur mig ett svagt men oerhört stolt ”kvittevitt”. På samma vis som jag hade lossat fågelungen så klippte pappa ner mig från det hemska men ack så åtråvärda fågelfångarträdet. Jag föll med ett stort brak, som jag knappt hörde själv på grund av chocken, ned på den heta dammiga jorden. Jag låg där med mitt svettiga och skärrade ansikte tungt vilande mot marken, varje litet andetag blåste upp en storm i miniatyr i det torra dammet. Jag hade räddat ett liv men samtidigt blivit räddad själv. Jag sov som ett barn den natten, trotts en arm som tungt och ihärdigt pulserande jobbade hårt för att toxinet från taggarna inte skulle förlama mig för alltid.
- Vi åt god frukostbuffé.
- Vi köpte sockerrör och vattenmelon under ett stort träd.
- Vi besökte heta källor där vattnet kokade fram ur berget och urinvånarna kokade majskolvar och ägg rakt i sprickan (detta fick oss osökt att tänka på Mölnlycke-bob som pratade om möjligheterna med rå lök i sprickan på en halv special).
Här följer en oerhört adekvat och nykter redovisning av frukten papaya.
Papaya är egentligen ett begrepp kring vilket hela vår tillvaro är uppbyggd, men som likväl är nära nog omöjligt att definiera i logiska termer utan att förutsätta att den redan är definierad. På motsvarande sätt som en längd anger avståndet mellan två punkter i rummet anger papayan ett avstånd mellan två händelser, antingen de sker i samma punkt eller inte. Papayans fruktkött kan observeras och mätas med hjälp av andra frukter såsom en övermogen avokado eller en liten ärta. Naturliga och lätt observerbara papayor kan beskrivas av kropparna i solsystemet. En övermogen avokado kan dock enbart avläsas genom radioaktivt sönderfall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)