Varför jag bloggar

Folk kommer ofta fram till mig på stan och frågar "Alexander hur kan du riskera ditt liv på det här sättet? Genom att resa till Etiopien o skriva din uppsats så riskerar du att bli både skjuten, rånad, trampad på, dödad, mördad och slagen?" Jag brukar då lugnt o sansat gå fram till personen som ställt frågan, lägga båda mina händer på personens axlar och titta denne djupt in i ögonen, suckar djupt och svara med en något äregirig röst "Jag gör bara mitt jobb". Detta brukar accepteras av de flesta, ibland får man en kram till svar ibland ser man bara en tår rinna ner längs kinden. Jag minns härom dagen då en kvinna frågade mig precis det här och när jag svarade henne så log hon och sa "Alexander jag älskar dig mer än mina egna barn" och när hon vände sig om och gick sin väg så kände jag vinden smeka min kind och jag hörde en svag och spröd röst som viskade "blooooogga" det gick en rysning längs mina torakalkotor och jag kände att detta är mitt öde, jag är ämnad att blogga. Jag är utvald att skriva berättelsen om Alexander & Savannen. Detta är mitt kall!