Stockholm

Dagarna i Addis flyter snabbt iväg likt verklighetsuppfattningen hos en femtonårig grabb som leker med my little pony i smyg på sin kammare. Snart är det dags att packa väskan full med bränd lera och andra souvenirer för att ta de tunga stegen ombord på Lufthansa flight LH 599. Bara dagar kvar. Det är med skräckblandad förtjusning som man tänker på avfärden. Här följer ett par listor.

Det skall bli fint att slippa:
- Tvätta sina kläder i ett smutsigt badkar utan vatten eller tvättmedel.
- Vakna varje morgon av att en spindel sitter och lurpassar på armen.
- Bli anklagad för att ha tagit kristendomen till Afrika för att sedan inte tro på gud när man förklarar att man inte är kristen.
- Att behöva försvara treenigheten när man har tröttnat på att förklara att man inte tror på gud och istället drar en rövare och säger att man är kristen.
- Vänta en halvtimme utanför portarna till missionen på kvällen för att vakten har somnat.
- Alltid få fem teskedar socker i sitt kaffe utan att bli tillfrågad (obs fem skedar är ingen överdrift).

Men man kommer dock att sakna så mycket mer, t.ex. att:
- Äta fantastiskt god och fiffig mat på restaurang till frukost, lunch och middag.
- Se manliga poliser på stan som går och håller varandra i handen.
- Känslan av belåtenhet efter att ha prutat ned ett pris från 250 Birr till 30 Birr.
- Krama och pussa grönsakshandlaren på kinden varje morgon då han blir så glad av att se oss så man tror att han börja gå bärsärkagång på sina papayor och bränna av en gammal Burt Bacharach-slagdänga.
- Simma några längder i Sheratons pool på morgonen då ödessymfonin mullrar i högtalarna under vattnet.
- Mötas av alla skolbarn varje morgon som vill skaka hand och prata engelska.
- Bara leva i Addis Abeba som är en helt fantastisk stad med ett oerhört sofistikerat riv i lådan.

Längden på listan med saker som är bra här kan beskrivas som en kväll i den blodröda solnedgången på en av Zanzibars vita stränder hand i hand med en fräknig ung dam i en tunn fladdrande klänning med ett varmt och mystiskt leende lekande över läpparna. Den kan om det vill säg väl bli oändligt lång. Därför väljer jag att avsluta listan nu och lämna lite till fantasin. Istället skulle jag kunna berätta om vår kväll på Stockholm.

Aftonen inleddes i ett tidigt förmak för att sedan omärkligt släntra in över vad som skulle komma att bli ett ganska fantastiskt atrium som avslutades med ett enormt tryck värdigt Bao Xishuns aortabåge. Två Caipirinha och två Piña-colada slank ned på Black Rose långt ut på Bole Road. Efter de fyra utsökta cocktailarna traskade vi över gatan till Stockholm. När stunden var inne för oss att stövla in, på vårt bästa svenska manér, i den välbesökta klubben så hade vakten det sämsta av svenska manér. Han talade närmare bestämt om för mig, på en kraftigt osvensk engelska, att de hade en dresscode som sade att man får ha vilken hattskrålla, kapuschong eller keps som helst förutom just en sådan keps som jag råkade ha smidigt åtsittande kring mina rododendronslena korkskruvslockar. Jag blev en smula bister och gruvlig men blottade ändå min hopväxta och hårda fontanell. Jag kände då en kall vind som drog genom håret och jag kände mig märklig till mods. Jag kände mig som Bilbo Baggins hade uttryckt det, tunn nästan utsträckt, som… smör som har strukits över för mycket bröd. ”Undrar om de har Caipirinha här” satt jag en sekund senare och begrundade vid det kinesiskt tillverkade bordet med glitter skrapat över för mycket bordsyta. Ägaren var en etiopisk man med den bredaste stockholmskan söder om Sahara, men ändå strax norr om Kenya. Han bjöd oss på Long Island Ice Tea, Caipirinha, Kamikazeshots och ett leende med spegelblanka tänder som såg ut att vara direkt tagna ur en somrig Pripps Blå reklam. Där satt vi och fnissandes övermodigt i takt till Mauro Scoccos okändaste låtar när Dj:n egentligen ville spela Maroon 5 – moves like jagger. Det hela spårade härligt när klockan närmade sig fyra och alla gäster (utom oss) hade avlägsnat sig och personalen höll på att somna. En snabb diskodans som var inne och tangerade på Lindy hop och flamenco avslutade, till personalens stora lättnad, vårt besök på Stockholm. Klockan var mycket och Caipirinhor och Long Island Ice Tea var inne och knuffade på diverse frontallober. Då kläckte någon nöten att vi skulle äta handburgare. Aldrig har jag känt en sådan frustration kring hamburgeri eller nattamat. Där satt jag sedan utanför ett mycket litet och kackerlackbelagt hamburgerhak, som hade en dålig skiss av Barack Obama som enda dekoration. Jag satt mittemot en av de båda damerna (avidentifierar då jag vill minimera risken för en så kallad papaya-avokado-situation skall uppstå igen) som beklagade sig över att ordet för prostituerad och är nästan det samma på svenska och engelska. Det var nämligen endast vi och de omtalade som var ute på gatan vid den tiden. Efter en stund dök dock även två cigarettförsäljare upp. De ville sälja cigaretter. Jag förklarade läckert på klockren amarinja att jag var uppvuxen på Brännö i Göteborgs södra skärgård där jag fått lära mig att det är farligt med cigaretter och att jag därför inte röker. Jag hänvisade till en kort ramsa om alveoler, atelektaser, bronkospasm, KOL, pneumothorax, ascites, DVT, hydrocephalus och annat man kan åka på av att röka. Eftersom ett fåtal av oss i vårt entourage inte har vuxit upp på Brännö och faktiskt röker så fick vi förklara att vi i och med detta redan hade införskaffat cigaretter, detta gjorde den amhariska meningen ganska enkel; ”alle” (vi har redan). Jag fick ett leende tillbaka och så köpte vi istället tre paket med minttuggummin av den osminkade cigarettförsäljaren. Snabb taxi hem där vi i vanlig ordning fick stå o vänta vid grinden tills vakten vaknade, satte på sig militärkängorna och kom för att fråga vad vi ville. Eftersom vi hade väckt denna hjälte, som med åtsittande militärdress, ett laddat automatvapen och med mycket sömndruckna ögon, var vänlig nog att släppa in oss till vår lägenhet så bad vi vår amarinjatalande vän, som vi hade med oss, att säga något vänligt till honom. Vännen i fråga, som inte hade allt för mycket vetskap om vad beväpnade nattvakter anser vara uppiggande och trevligt att få höra mitt i natten av fyra mintdoftande kanaljer, sade då något i stil med ”vilket vacker, glänsande och fiffigt automatgevär du har farsan”. Det var tveksamt om detta gick hem hos den något oaristokratiske vakten. De blodsprängda ögonen stirrade blankt på oss och fingrarna trevade efter avtryckaren (tyckte jag mig se i mörkret). Jag tänkte då på Ingrid Bergman och vad hon sade, med en näktergals precision i rösten, i filmen Casablanca "Play it, Sam. Play As Time Goes By". Detta fick mig att tänka på de tio Birr jag hade ned knycklade i mina djupa fickor, en snabb svepande gest och tiobirraren tryckte hårt mot vaktens högra livslinje. Spänningen var över, vi skrockade gott alla fem, varpå vi smet iväg mot lägenheten. Vaktens skratt ekade bakom oss i natten när vi stängde dörren om oss. Jag kommer sakna Addis.