Andra advent

Eftersom jag bara kan slänga upp fem bilder åt gången så fortsätter julfirandet här.

Första advent

Det är sjukt att det är första advent i morgon. Man får inte så mycket julkänsla här nere. Vi har dock blivit inbjudna på adventsgudstjänst och adventsfika av den svenska prellen och hans fruga. Jag tror vi kommer avböja. Istället har vi försett oss med lite julstämning dagen innan första advent! Vi firade våran lördag med buffé på Sheraton och en snabb kik på julstöket.

Här skriver vi uppsats

Såhär ser det ut på missionen och i vår lägenhet. Där på trappen har vi suttit och skrivit heeeela långa uppsatsen.

Knarkhärvan

I dagarna blev vi ”klara” med uppsatsen, vi har skrivit färdigt allt men väntar på respons från handledaren så att vi kan finslipa arbetet lite mer. Det är otroligt skönt att ha kommit så pass långt, men lite nervöst för om vi har gjort rätt eller om vi kommer få göra om alla intervjuer och skriva om resultat, diskussion och acknowledgement. I och med att vi endast väntar på respons och inte kan fortsätta i arbetet för tillfället så var vi lite lediga igår, en fantastisk känsla. Jag och Anna-karin tog en sväng i kvarteret och köpte lite julklappar på dagen och på kvällen tog vi oss en sväng på stan. Svängen på stan resulterade i en knarkhärva, stulna pommes, handel med hundvalpar och Still D.R.E. på högsta volym i en mkt liten och skruttig taxi.

Kvällen började med att vi var sugna på att spela biljard. Det ställe som hade bäst biljard när jag bodde här för elva år sedan var det flashiga och hippa stället Rock Bottom på Bole road. Eftersom mitt minne sviktar flyktig för det mesta så kunde jag inte erinra mig om vägen från Sheromeda till Rock Bottom. Vi bestämde oss därför för att ta en mini buss ner till Arat Kilo för att ta en St.George och prata med våran vän Dani på Jollys, för at luska ut om han visste hur man skulle ta sig till det oerhört hippa utestället Stenbottnen. Dani är en vänlig men något påstridig manager på det ganska festliga stället Jollys Bar. Dani ser ut ungefär som en mörk marsipangris med en yvig, men bestämd, tangorabatt som för det mesta fladdrar i takt med hans styva näsvingespel. Väl framme vid Jollys hälsade vi glatt på vakten med ett öga och klev in i salongen. Jollys är en ganska mörk lokal med låga bord med tillhörande svarta låga fåtöljliknande stolar, cigarettröken ligger tät och folk sitter gärna i täta klungor och mumlar tyst. Det finns en liten scen som bara används på tisdagar, samt ett par barer. Går man längst in i den melankoliska domedagslokalen så kommer man till baksidan där man på torsdagar, fredagar och lördagar kan sitta ute vid en bar och därifrån beskåda hela Arat Kilo med en G&T i handen. Jollys erbjuder även, tro det eller ej, fina stekar med varmt och smidigt potatismos. Men denna kväll var vi inte ute efter mat (jag hade redan ätit steken till lunch då vi hade besökt Jollys tidigare under dagen). Vi gled snygg ner vid ett bord och beställde tre stycken öl och började stilla samtala om diverse intellektuella angelägenheter. Ganska omgående kom vår nyvunna vän Billy, som också hon är någon slags manager/frontfigur på Jollys, fram till oss och skämtade djärvt och hurtigt om huruvida vi hade kommit tillbaka till stället alldeles för snart. Vi slog på charmen och fick henne att ordna en taxi som skulle ta oss hela vägen fram till Rock Bottom, så snart vi hade druckit upp vår öl. I detta ögonblick när vi drack vår öl och mumlade snyggt och världsvant med Billy, så fladdrade det där styva men auktoritära näsvingespelet förbi med sin lösaktiga behåring svansandes efter. Dani primpererade snabbt och vant fram till vårt bord och hälsade med pussar på kinder och med axlar som mötte axlar, så som alla människor hälsar på varandra i detta fagra land i hjärtat av Afrika. Eftersom jag och tjejerna hela resan har haft ett extremt outtalat behov av karaoke så gled jag snyggt in på detta samtalsämne med Dani aka marsipanpastejen. Vi satt i det mörkaste hörnet av den läderinredda mörka hålan med det ända ljuset i lokalen långsamt pulserande i vinröda toner långt bort från oss. Tyvärr hade vi det berömde avträdet strax intill vars dofter förstörde den apokalyptiska känslan av dekadens något. Det var vid detta tillfälle, längst in i det mörka hörnet med dofter från alla världens hörn, som jag yttrade mitt spörsmål för marsipanproffset Dani. ”Yo whats up danny boy!? Whats chillin’ in da hood?” klämde jag fram mellan mina vassa och målmedvetna läppar. ”nothing much home boy Ternald. It's a good night for shizzelin’ ey?” svarade Dani von pomac. På detta sätt höll vi på tills jag bestämde mig för att gå rakt på sak. ”Dani do you know any place in Addis where you can sing karaoke?” en lång blick följde varpå Dani frågade om han kunde få ringa en vän. Jag tänkte snabbt att det får bli hans sista livlina. Han mumlade pillemariskt i sin svarta HTC i några minuter och återkom sedan till oss vid bordet och sa då med den djupaste av låtsasläskiga röster ”ok, so I have arranged the kokain for you”. Många tankar flög runt i huvudet, de bildade lag och började kämpa mot varandra, fram och tillbaka. Efter en stund van det laget av tankar som hette Bäst-att-svara-något-snabbt varpå jag svarade på min bästa knarklangar-engelska ”oh”. Jag kikade då med tårfyllda ögon på mina vänner och hoppades att någon av dem skulle förklara för mig att jag visst inte hade hört ordet kokain utan karaoke med amhariskt uttal. Tjejerna såg tillbaka på mig med en förnimmelse av det svenska höstrusket i ögonen, jag kände då att det var upp till mig att rädda situationen. Jag harklade mig och började sedan be om ursäkt på ett lagom manér men med största allvar. Jag försökte förklara vad karaoke var och att vi inte alls var speciellt intresserade av tunga droger. Dani tog det hela ganska lugnt även om vi aldrig helt lyckades förklara vad karaoke var. Han sa att han nu hade hamnat i lite knipa, eller i så kallat ”kläm” nu när vi inte behövde allt vårt kokain. Jag förklarade då lugnt att han inte skulle tänka på det utan istället njuta av att han hade så fina vänner som oss. Herr Pomac lättade snart upp ett litet leende och sa att om vi ville ha mikrofon och någonstans att sjunga (det var på detta vis vi hade försökt förklara vad karaoke var) så hade vi hans scen och mikrofon till förfogande. Lättade av att allt prat om knark var på väg bort i periferins magiska dunkel så log vi och förklarade att när man sjunger karaoke behöver man en tv som visar texten. Då erbjöd Dani ”sjöjungfrun” DeVito att sätta på tv:n. Känslan av att vi behövde ta oss därifrån svin snart kom krypandes som ett litet nyfött barn från neonatal. Ölen slank ner och taxin stod parkerad utanför den röda mattan som ledde oss ut från Jollys. Äntligen slapp vi undan knarket och skulle få skjuta lite hårda biljardkulor kors och tvärs över ett tungt och mysigt biljardbord. När vi kom fram till Stenbottnen så översköljdes jag av en sjåpig känsla av besvikelse. Detta ställe där jag drack min allra första St.Gerorge hade verkligen taget ett ludet skutt ner i avgrunden. All kvällar som spenderats med öl och biljard med min kära bror Jonatan på detta fantastiska sagoslott för femtonåriga nyberusade gossebarn var för evigt förlorat. Det såg ut som att ingen hade lyfte ett finger för att städa, laga eller underhålla stället. Vi repade lite dukar och kissade på toaletterna med lite varierande approach på dörrar som ej gick att låsa på ett adekvat sätt. Sedan tog vi ungefär fyra olika taxibilar mellan fyra olika stängda klubbar. Lyckan var gjord när vi gungade på hårdaste hip-hop manér genom Addis gator med Still D.R.E. pumpandes ur högtalarna. Tjuten ekade genom staden och vi var rosiga om kinderna. Kvällen avslutades, inte helt oväntat, med ett tredje besök på My Little Pony-stallet Jollys. När vi denna gång gick över den röda mattan och klev ombord så mötte Dani upp med sitt knarklangar-flin och visade oss in till ett litet bord där han drog fram en egen stol och slog sig ner. En gemensam tanke hos oss alla tre susade runt bordet och tolkades klart och tydligt av alla utom Dani-sårskorpa. Kvällen spårade helt sonika ur när vår stjärna till manager-vän drack upp vår sprit och åt upp våra pommes utan att blinka. Efter att ha gjort det borstade han slarvigt av sina händer från saltet, som hade kletat sig fast på hans svettiga fingrar efter episoden med den friterade potatisen, han slickade Piña Colada ur mustaschen, lade sin hand på Karins knä tittade henne djupt i ögonen och sa ”Karin, do you want a puppy?”. Eftersom Karins absolut högsta önskan någonsin under den senaste timmen hade varit att få äga en hundvalp så nickade hon listigt och tackade ja till erbjudandet. Managern i fråga gick då ut i den Etiopiska midnatten och började köpslå med en man som stod och höll fast en hundvalp i framtassarna. De verkade komma överens om ett bra Pub-pris på jycken och den stackaren behandlades som en cocktail. Vid det här laget hade Karins eufori stigit henne åt huvudet till en så pass hög grad att hon utan att blicka tillbaka på Coladan, som var halvdrucken, rusade ut för att få puttinutta med den lilla vita lurviga hundvarelsen. När Karin äntrade scenen drog sig dock hundägaren tillbaka. Han trodde att hunden skulle tillfalla Karin och att vår berömda marsipangris skulle ta dubbelt betalt när han sålde jycken vidare till den vita tjejen med de glittrande ögonen vars blick nästan penetrerade valpen. Affären avbröts och det blev dags att ta sig hemåt. Tjejerna tog en snabb bugg på dansgolvet, som förutom dem var helt tomt, sedan brände vi av i en sista taxi uppför backen förbi Sidist Kilo och Amest Kilo och tillslut var vi hemma i Sheromeda. En minnesvärd afton. En minnesvärd manager. En minnesvärd lärdom:

”Karaoke och kokain är för vissa människor exakt samma sak.”

Här är han, Mr Dani Manager, med sina favotigäster
Dunka dunka bak i taxin
Dunka dunka bak i taxin

Det kan inte vara lätt att vara mamma

Jag är helt slut i huvudet. Vi är inne i diskussionsfasen och skriver just nu resultatdiskussionen. Det går bra fast det är krävande på många sätt, det blir en del diskussion om vad diskussionen skall innehålla. Vi håller sams och arbetet går hela tiden framåt så det är skönt. Vi började tidigt i morse och har skrivit hela dagen med undantag för små pauser i solen. Det känns ganska tråkigt att sitta inne och skriva när solen steker utanför och man vet att man hade kunnat ligga vid en pool och läsa lite ”Kafka på stranden”. Vi fick ett litet emotionellt avbrott i vårt arbete idag. Vi satt ute och drack en kopp kaffe när en svensk kvinna kom promenerandes mot oss och bad att få låna vår toalett.

Vi stöter på en hel del svenskar här, folk är här i olika syftet och det blir alltid lite småprat om vad man gör här nere, de flesta är missionärer eller folk som har bott här nere tidigare och nu är tillbaka på semester. Kvinnan som lånade toaletten, visade det sig, var dock här endast med hoppet om att få träffa sin son.

Vi frågade lite om Martin och Johan, om hur det gick med rättegången och hur de hade det i fängelset. Det kändes jätte jobbigt att höra henne berätta om advokater, fängelser och sin son. Det var svårt att veta vad man skulle säga. Det ser ju inte så ljust ut. Hon hade i alla fall åkt ner hit nu för att se om hon kanske kunde få tillstånd att komma in och träffa dem. Hon visste ännu inte om det skulle räcka med att vara mamma till en av dem för att få besöka dem. Jag vet inte vad som sägs på nyheterna i Sverige men det vi har fått höra här är att de nu lever under tortyrliknande förhållanden då det är konstant musik och ljud på i fängelset och på natten ligger de uppradade på sidan som packade sillar för att få plats att sova på cementgolvet. Det var väldigt känslomässigt att prata med henne och svårt att sätta sig in i hennes situation. Det tog en bra stund innan vi kunde återgå till arbetet efter att hon hade åkt. Hon berättade dock att hon skulle hem till Sverige snart men att hon och resten av familjerna till Johan och Martin skulle komma ner i början av december och då skall de bo med oss här på missionen. Allting blir väldigt nära och verkligt när man pratar med de anhöriga. En ofattbar känsla att ha en son som riskerar 16 år i fängelse i ett av världens fattigaste länder.

Det känns som att stämningen kommer att bli annorlunda här på missionen i december.

Bilder

Här kommer våran senaste tid i bilder.


Feven som är kvinnan till höger i bild är en vän till oss som jobbar som sjuksköterska volontärt på organisation som hjälper fattiga barn. Detta är en dag när hon tog med oss och visade lite hur de jobbar. Underbar dag.


Samma dag, andra människor.


Här är alla barnen! de var fantastiska, om man vill sponsra ett barn så kostar det typ 100kr i månaden. Det är värt det, jag skall länka till organisationens hemsida så snart jag minns den.


Här är jag och Karin hemma hos ett av barnen, en litet lerhydda med en säng där de sov fem stycken.


Här är Siddist Kilo halvvägs till Arat kilo.

Den håriga dekadensen

Det har blivit lite knivigare att blogga nu när vi är inne i vår analysfas. Dagarna går och vi spenderar dem hemma i lägenheten analyserandes. Vi gör undantag för en måltid per dag, antingen lunch eller middag. Det händer inte jätte mycket och därför blir det kanske inlägg som liknar det förra jag skrev. Det är på ett sätt skönt att gå in i arbetet och känna att man kommer framåt, jag längtar väldigt tills arbetet är klart och man kan vara lite ledig här nere. Hittills har vi ju bara haft en dag i pool och de andra dagarna när vi har varit lediga så har vi inte riktigt orkat ta oss ann något. Jag har legat vaken en del i natt och filat på dagens inlägg, man tänker ju alltid som bäst mitt i natten när regnet piskar mot fönstret och spindlarna kommer krypandes.

Kvällen då det regnade
Som ni ju säkert minns så har vi sedan en tid tillbaka kallat denna ljusa och mysiga lägenhet på bottenplan här på missionen för vårt hem. Något som kanske inte har varit så omtalat är dock vad som händer med denna lägenhet de nätter då regnet tar över utanför.

Det var först ett par dagar efter att vi hade flyttat in som det regnade igen. Vi hade suttit och skrivit koder till analysen och klockan närmade sig kvällen och mörkret hade sakta snubblat fram från sin trädkoja i akaciaträdet. Vi satt ute på vår farstutrappa som vi brukar när det är paus i arbetet, jag med en kopp kaffe och töserna med varsin cigarett. När dropparna började falla och doften av fukt och eukalyptus gjorde intåg så tänkte vi att det var dags att gå in igen och kanske lägga ner arbetet för dagen. Innan vi klev in så fick vi en olustig känsla av att vara iakttagna, vi rekade snabbt och upptäckte att vakten låg o sov i sitt vaktbås som vanligt och i fönsterna på lägenheterna längre ner i backen var det släckt. Då insåg jag att det var inte bara ett par ögon som iakttog oss det var fyra par. Ett snabbt vrick på huvudet och jag kikade snett upp mot kanten på det lilla taket utanför vår ytterdörr, det lilla tak som skall skydda oss mot faror så som regn, rusk och sten, men som nu istället hyste boende för monstret med de åtta ögonen. Flickan Anna-Karin och lilla lilla Karin följde min blick och vi stelnade till, det var den största, fulaste och hårigaste spindel som jag någonsin har sett. Den satt där och flinade muntert i takt med att vi stod stela av skräck och svor tyst med rik och redig illvilja. När vi svurit färdigt joggade jag med fiffiga steg in till vår städskrubb där jag tidigare under veckan hade skymtat en burk med insektsspray. Ut sprang jag med ett stort ”aha!” lysandes i ögonen. Jag sprayade den håriga och luriga spindeln med ett par duster varpå han fick ont i magen och sprang in i sin håla i taket, då sprayade jag en tjock dimma efter honom. Ganska nöjda var vi då vi trodde att han var död, men något besvikna då vi inte kunde se kroppen och därmed försäkra oss om att han inte skulle anfalla igen.

När vi kom in i vår varma och mysiga boning och slog oss ned i vardagsrummet så smattrade fortfarande regnet utanför men vi tänkte inte mer på det. Jag slog mig ner för att skriva en rad i bloggen. Efter en kort stund kände jag den tryckta stämningen inne i rummet, luften hade förändrats och känslan av att något lurt var i görningen stack mig i ögonen. I periferin skymtade jag någon svart boll som rullade över golvet i små stötar. Kvicktänkt som jag är flög jag upp och ställde datorn på borde och började beordra tös ett och tös två. Med hög, auktoritär stämma skrek jag i falsett till Karin att hämta toapapper samtidigt som jag på klockrent teckenspråk beordrade Anna-Karin att lyfta bort soffan och hämta eld, mycket eld. Spindeln var minst lika stor som den vi tidigare dödat utanför, jag ville inte tro att det var sant. Jag mindes en scen från filmen Spiderman, uncle Ben sitter i bilen och pratar med unge herr Parker, det är sista gången de komemr prata med varandra, uncle ben dör i nästa scen. Ben säger till parker med hög och mycket auktoritär stämma ”with great power comes great responsibility”. Jag tänker på situationen vi befinner oss i och tänker ”with rain comes great spiders trasking indoors”. Inom loppet av tre minuter har jag både en tuss toapapper i handen och en mordlysten Anna-Karin redo med eld vid öppna spisen. Jag kryper den rackaren över bakkroppen så att han inte skall kunna bita mig, med tunga mycket auktoritära steg trippar jag snabbt som en iller fram till eldstaden och sätter fyr på den lilla krabaten. Det var spindel nummer två. Vi började inse att det skulle bli en spindel nummer tre, fyra och kanske till och med fem. Spindel nummer tre hade även han en plan om att överrumpla oss från periferin och precis om spindel nummer två så såg jag honom i ögonvrån från min plats i soffan. Samma procedur som innan, med skillnaden att denna gång visste alla vilken roll de hade och vad som skulle krävas av dem i stundens allvar. Vårt paradis hade helt plötsligt förvandlats, dekadensen var påtaglig och det som tidigare hade varit en ljus, varm och mysig lägenhet hade plötsligt förvandlats till mörkrets fäste. Instängda av regn som aldrig ville upphöra och med en fara så påtaglig nästan tramsigt påtaglig. Efter den tredje attacken började vi systematiskt börja leta efter fler stora håriga mördarmaskiner. Spänningen och hopplösenheten var stor när vi öppnade dörren till det första sovrummet. Det var Karins rum och mycket riktigt, precis som man kan förvänta sig av mörkrets högborg, där satt en fet, elak och luden liten räv på väggen. Han fick snabbt samma behandling som de övriga. Då upptäckte vi plötslig att Anna-Karin hade slitit sig från gruppen och på egen hand vandrat iväg. Skriket som följde var öronbedövande, vi lade benen på ryggen och sprang den långa korridoren ner mot Anna-karins sovrum. Där stod hon öga mot öga med den största och farligaste spindeln som vi dittills träffat på. Spindeln såg hungrig ut och var stationerad i en permanent attackposition stilla på den vita väggen precis bredvid Anna-Karins huvudkudde i sängen. På en sekund hade jag samlat alla lejons mod i Afrika och jag vrålar häftigt åt Anna-Karin att slänga sig på marken och ta skydd. Både Anna-Karin och Karin kastar sig bakåt, blundar och kramar varandra. Snabbt innan spindeln hinner reagera drar jag fram en tändare ur bakfickan och håller upp den framför burken med insektsspray som jag har haft gömd i en läderrem runt min högra ankel. När jag pressar avtryckaren hårt mot aluminiumburkens topp hör man först ett tyst pysande ljud som, i samma sekund som innehållet träffar tändarens låga, byts ut mot ett dånande oväsen när lågorna strömmar genom rummet och slickar väggen där den oerhört farliga och elaka spindeln sitter. Tjejerna skriker och tycker att jag är häftig. Sedan blir det tyst, jag har slutat eldkasta spindeln och han ligger nu och tjippar efter luft på golvet. Hans bakdel har exploderat efter den upphettning och koagulation som skett inuti honom. Han flämtar en stund för att sedan dra sitt sista andetag, hans numera hårlösa kropp rycker till för att sedan böja in alla åtta ben och ögon i en rofylld spindeldöds gest.

Än idag kan det komma spindlar på besök i vår lägenhet, men vi vet nu att så länge vi står enade så kommer vi aldrig överrumplas av den rädsla och den fruktan som vi (mest tjejerna) kände den kvällen. Kvällen då det regnade.

Ain't no sunshine

Jag satt nyss och ville skriva ett inlägg till bloggen men kände ingen inspiration alls, jag satt tabula rasa framför skärmen så att säga. Jag skulle precis lägga ner för att göra ett nytt försök i morgon men då fick jag syn på den, en yvig mustasch som blåste i vinden utanför fönstret, Jag han bara tänka en tanke ” nej inte än”. Jag slängde datorn åt sidan och ropade åt de andra ”Bob! Det är Bob!”. Tiden gick som i slowmotion när jag tog de tunga automatiska, nästan robotaktiga, stegen mot dörren och sträckte mig efter nyckeln i låset. När ytterdörren svängde upp på vid gavel gick tiden så oändligt långsamt. Det var dags, Mölnlycke-Bob stod där tyst och solbränd, en vindpust tog tag i hans mustasch när han höjde blicken och mötte, vad som måste ha varit, min tomma blick. En sorgsen men ändå hård blick penetrerade mig, det kändes som ett ett hårt knytnävsslag i sternum. Jag tappade andan. Jag minns inte mycket av vad som sades men jag kunde inte annat än att kasta mig om halsen på den 60årige pensionerade hjälten som bara ett par dagar tidigare hade suttit och berättat historier om hur han och hans vänner ibland cyklade till Gottskär. Mölnlycke-bob kände nog först en viss genans men när han låtit sig omfamnas av mig en stund slöts även hans armar om mig och tiden stod still. Den unga och söta tösen Elsa var med och hon log storsint mot mig och Bob då vi stod där stilla i dammet som piskade våra sammanbitna läppar. Efter att ha kramat Bob och hört hans sista utläggning om vad han skulle ha på körven när han kom hem så fick Elsa en kram. Sedan stod vi där på vår trapp utanför lägenheten, jag, Anna-Karin och Karin, solen var på väg ner när Bob och Elsa vände om och begav sig mot den vita slitna bussen som skulle föra dem till en sista restaurangmiddag innan den skulle ta dem skumpandes till flygplatsen. Återigen gick tiden i slowmotion, till vänster gick Elsa sorgset och till höger om henne tog Bob sina långa kliv, han lade omsorgsfullt armen om Elsa. Det sista vi såg var Bobs tunna, urtvättade och solblekta vindjacka i mintgrönt och 80-talsrosa med de stora vita bokstäverna som nästan oförskämt viskade ”Mölndals BK” i den afrikanska solnedgången. Jag kände ett sting av oförskämdhet och tänkte att han heter nog inte Mölnlycke-Bob, kanske spelar det ingen roll men jag kom på mig själv med att fundera på hans riktiga namn. Kanske är det så att jag aldrig kommer att få veta hans riktiga namn, men kanske kommer våra öden än en gång att sammanflätas av någon outgrundlig anledning. Till dess kommer vi alltid att sakna hans osäkra leende vid porten när vi kommer hem från dagens strapatser. Vi kommer nog aldrig få höra han säga ”jaha, är ni tillbaka nu?” igen men vi kommer känna det i hjärtat var gång vi går genom porten. Planet lyfter från Bole airport klockan tolv i natt och för Bob hemåt Sverige, han kommer nog vara hemma tidigt i morgon bitti. Jag vet att jag kommer ligga vaken då, jag vet att jag kommer att tänka, och kanske även utbrista tyst i den Etiopiska natten, ”Jaha, är du tillbaka nu”.

Ett förlösande ögonblick i minibussen

Idag åkte vi trång minibuss upp på berget för att komma hemåt efter en trevlig stund på Lucy restaurant där vi blivit stammisar. Under färdens gång började vi av någon anledning tala om vilka av oss som var ”syskonen” och vem som var ”mamman” i gruppen. Vi blev häpna när vi kom fram till att alla i gruppen tyckte att de var den som var den ”mobbade” i gruppen. Härligt att vara på resande fot i en grupp av tre där alla känner sig mobbade av de andra två i gruppen. Vi är bäst.

Vi firade kvällen med en flaska rött, då vi inte hade någon öppnare var jag tvungen att rädda situationen genom att öppna flaskan med en sko, döm av min förvåning när jag lyckades.

Bra dag idag!

I morse klev vi upp klockan sju för att köra ett hårt och intensivt morgongympapass! vakterna hejjade på oss när vi sprang fram o tillbaka inne på kompoundet! Det var skönt att röra lite på sig men men blev fort trött, kanske pga luften kanske för att vi itne rört på oss sedan vi kom hit :) Efter gympapassa ringde jag ett samtal som fick mig helt glad! Efter det har jag gått o varit glad o nynnat på min glad-låt. Här är låten:

Lägenhet

Fantastiskt dag! Vilket otroligt lyft på resan det blev idag. Vi har ju tidigare bott i varsitt litet litet rum på övervåningen i ett av husen här på missionen, men idag hände något spektakulärt. Etagegn som är missionens lederska kom fram till oss idag o förklarade att hon ville fråga oss en sak. Jag tänkte genast ”jaha. Oj. undrar vad hon vill? Jaha. hmm, vad kan detta handla om? jag undrar vad som är på gång? Vad står på nu då? Är det något märkligt i görningen eller vad pågår?”. Det visade sig dock att hon det skulle komma många gäster som ska bo här på missionen nu i november och för att alla ska få plats så behövde de våra singel rum. I utbyte fick vi en gigantisk lägenhet med stor hall, eget kök, egen dusch, två badrum, vardagsrum, matsal, fyra sovrum och med egen uteplats. Vi höll på att trilla av pinnen när vi insåg hur göttigt vi skulle ha det vår resterande tid här. Så nu sitter jag och skriver i vårt stora fina vardagsrum och känner mig som om jag har vunnit 25 000 Birr i månaden i 25 år.

Regn

Jag vaknade i natt, mitt i natten, mitt i mörkret. När jag slog upp ögonen var det fortfarande kolmörkt men jag blev ändå genast medveten om vad som hade väckt mig. Ljudet av stora blöta vattendroppar i miljontals. Tunga droppar som slog hårt i det röda dammet på marken utanför fönstret. Det är första gången det regnar sedan vi kom hit. Jag satte mig upp i sängen och öppnade fönstret och drog ett djupt andetag. De dofterna som påminner så mycket om första gången jag bodde här på missionens guesthouse, det är overkligt att det är tio år sedan. Dofterna av färskt eukalyptusträd och blöt jord som sveper ner långsamt tillsammans med regnet från berget Entoto på vars fot guesthouset ligger. Jag satt stilla på sängen och bara andades, mindes hur det var att komma hit när jag var 14 och visste att detta skulle vara mitt hem det närmsta året. Jag minns att jag inte gillade regnet då, jag slipper nog fortfarande skurarna när jag inte har tid att njuta av dem, men när man vaknar mitt i natten och känner lukten av Etiopiens tunga blöta regn så är det svårt att inte sitta kvar en stund och bara njuta.