Sista inlägget

Jahopp då var det dags för det absolut sista inlägget i denna blogg. Ni som läst och gillat det kan ju hoppa över till min nya blogg http://ternald.wordpress.com/

Slut på resan

Då var det hela över. Sitter hemma i soffan. Det är mycket som inte har fått plats här i bloggen. Hoppas dock att det som har fått plats har varit läsvärt. Jag vet att en del tycker det iaf och kommer därför fortsätta blogga i en annan blogg som jag kommer länka till så fort jag har skrivit ett första inlägg.

Tack för att ni har läst! :D

A pale little toddler

A pale little toddler was sitting in his chambers writing novels about heroic efforts and farfetched accusations concerning true adoptions of papaya as an institution. Little did he know the concern for papayas and heroic efforts would be suggestive enough to ensnare even the cocky most strangers as well as the least light hearted brother and sister in the wide and foul world. A pale little toddler was sitting in his chambers with his head full of ideas and mischief. He thought to try it out, to try elucidating the preposterous and abominable adventures of the savannah in a foreign tongue. This is what he wrote.

The prequel to this blog post follows life of a young student nurse named Alexander who is discovered by the university of Borås, who believes him to be the "Chosen One" foretold by nursing theorists to bring Caritas to the whole wide world, from the deepest forests of the amazon to the highest mountains of the Himalayas. The nursing education at the university of Borås, led by Lennart Boman, sense that Alexander's future is clouded by fear, but reluctantly allow Anna-Karin Pehrson and Karin Hamnegård to train Alexander after all of them being granted a scholarship by the swedish international development cooperation Agency. At the same time, the African continent is under attack, and its ruler, Alexander’s alter ego Mölnlycke-Bob (does not translate well into English), seeks the assistance of the compassionate human race to repel the attack. The world bank group secretly planned the attack to give them a pretence to overthrow the Supreme Chancellor of Africa, Mölnlycke-Bob, and take his place.

Stockholm

Dagarna i Addis flyter snabbt iväg likt verklighetsuppfattningen hos en femtonårig grabb som leker med my little pony i smyg på sin kammare. Snart är det dags att packa väskan full med bränd lera och andra souvenirer för att ta de tunga stegen ombord på Lufthansa flight LH 599. Bara dagar kvar. Det är med skräckblandad förtjusning som man tänker på avfärden. Här följer ett par listor.

Det skall bli fint att slippa:
- Tvätta sina kläder i ett smutsigt badkar utan vatten eller tvättmedel.
- Vakna varje morgon av att en spindel sitter och lurpassar på armen.
- Bli anklagad för att ha tagit kristendomen till Afrika för att sedan inte tro på gud när man förklarar att man inte är kristen.
- Att behöva försvara treenigheten när man har tröttnat på att förklara att man inte tror på gud och istället drar en rövare och säger att man är kristen.
- Vänta en halvtimme utanför portarna till missionen på kvällen för att vakten har somnat.
- Alltid få fem teskedar socker i sitt kaffe utan att bli tillfrågad (obs fem skedar är ingen överdrift).

Men man kommer dock att sakna så mycket mer, t.ex. att:
- Äta fantastiskt god och fiffig mat på restaurang till frukost, lunch och middag.
- Se manliga poliser på stan som går och håller varandra i handen.
- Känslan av belåtenhet efter att ha prutat ned ett pris från 250 Birr till 30 Birr.
- Krama och pussa grönsakshandlaren på kinden varje morgon då han blir så glad av att se oss så man tror att han börja gå bärsärkagång på sina papayor och bränna av en gammal Burt Bacharach-slagdänga.
- Simma några längder i Sheratons pool på morgonen då ödessymfonin mullrar i högtalarna under vattnet.
- Mötas av alla skolbarn varje morgon som vill skaka hand och prata engelska.
- Bara leva i Addis Abeba som är en helt fantastisk stad med ett oerhört sofistikerat riv i lådan.

Längden på listan med saker som är bra här kan beskrivas som en kväll i den blodröda solnedgången på en av Zanzibars vita stränder hand i hand med en fräknig ung dam i en tunn fladdrande klänning med ett varmt och mystiskt leende lekande över läpparna. Den kan om det vill säg väl bli oändligt lång. Därför väljer jag att avsluta listan nu och lämna lite till fantasin. Istället skulle jag kunna berätta om vår kväll på Stockholm.

Aftonen inleddes i ett tidigt förmak för att sedan omärkligt släntra in över vad som skulle komma att bli ett ganska fantastiskt atrium som avslutades med ett enormt tryck värdigt Bao Xishuns aortabåge. Två Caipirinha och två Piña-colada slank ned på Black Rose långt ut på Bole Road. Efter de fyra utsökta cocktailarna traskade vi över gatan till Stockholm. När stunden var inne för oss att stövla in, på vårt bästa svenska manér, i den välbesökta klubben så hade vakten det sämsta av svenska manér. Han talade närmare bestämt om för mig, på en kraftigt osvensk engelska, att de hade en dresscode som sade att man får ha vilken hattskrålla, kapuschong eller keps som helst förutom just en sådan keps som jag råkade ha smidigt åtsittande kring mina rododendronslena korkskruvslockar. Jag blev en smula bister och gruvlig men blottade ändå min hopväxta och hårda fontanell. Jag kände då en kall vind som drog genom håret och jag kände mig märklig till mods. Jag kände mig som Bilbo Baggins hade uttryckt det, tunn nästan utsträckt, som… smör som har strukits över för mycket bröd. ”Undrar om de har Caipirinha här” satt jag en sekund senare och begrundade vid det kinesiskt tillverkade bordet med glitter skrapat över för mycket bordsyta. Ägaren var en etiopisk man med den bredaste stockholmskan söder om Sahara, men ändå strax norr om Kenya. Han bjöd oss på Long Island Ice Tea, Caipirinha, Kamikazeshots och ett leende med spegelblanka tänder som såg ut att vara direkt tagna ur en somrig Pripps Blå reklam. Där satt vi och fnissandes övermodigt i takt till Mauro Scoccos okändaste låtar när Dj:n egentligen ville spela Maroon 5 – moves like jagger. Det hela spårade härligt när klockan närmade sig fyra och alla gäster (utom oss) hade avlägsnat sig och personalen höll på att somna. En snabb diskodans som var inne och tangerade på Lindy hop och flamenco avslutade, till personalens stora lättnad, vårt besök på Stockholm. Klockan var mycket och Caipirinhor och Long Island Ice Tea var inne och knuffade på diverse frontallober. Då kläckte någon nöten att vi skulle äta handburgare. Aldrig har jag känt en sådan frustration kring hamburgeri eller nattamat. Där satt jag sedan utanför ett mycket litet och kackerlackbelagt hamburgerhak, som hade en dålig skiss av Barack Obama som enda dekoration. Jag satt mittemot en av de båda damerna (avidentifierar då jag vill minimera risken för en så kallad papaya-avokado-situation skall uppstå igen) som beklagade sig över att ordet för prostituerad och är nästan det samma på svenska och engelska. Det var nämligen endast vi och de omtalade som var ute på gatan vid den tiden. Efter en stund dök dock även två cigarettförsäljare upp. De ville sälja cigaretter. Jag förklarade läckert på klockren amarinja att jag var uppvuxen på Brännö i Göteborgs södra skärgård där jag fått lära mig att det är farligt med cigaretter och att jag därför inte röker. Jag hänvisade till en kort ramsa om alveoler, atelektaser, bronkospasm, KOL, pneumothorax, ascites, DVT, hydrocephalus och annat man kan åka på av att röka. Eftersom ett fåtal av oss i vårt entourage inte har vuxit upp på Brännö och faktiskt röker så fick vi förklara att vi i och med detta redan hade införskaffat cigaretter, detta gjorde den amhariska meningen ganska enkel; ”alle” (vi har redan). Jag fick ett leende tillbaka och så köpte vi istället tre paket med minttuggummin av den osminkade cigarettförsäljaren. Snabb taxi hem där vi i vanlig ordning fick stå o vänta vid grinden tills vakten vaknade, satte på sig militärkängorna och kom för att fråga vad vi ville. Eftersom vi hade väckt denna hjälte, som med åtsittande militärdress, ett laddat automatvapen och med mycket sömndruckna ögon, var vänlig nog att släppa in oss till vår lägenhet så bad vi vår amarinjatalande vän, som vi hade med oss, att säga något vänligt till honom. Vännen i fråga, som inte hade allt för mycket vetskap om vad beväpnade nattvakter anser vara uppiggande och trevligt att få höra mitt i natten av fyra mintdoftande kanaljer, sade då något i stil med ”vilket vacker, glänsande och fiffigt automatgevär du har farsan”. Det var tveksamt om detta gick hem hos den något oaristokratiske vakten. De blodsprängda ögonen stirrade blankt på oss och fingrarna trevade efter avtryckaren (tyckte jag mig se i mörkret). Jag tänkte då på Ingrid Bergman och vad hon sade, med en näktergals precision i rösten, i filmen Casablanca "Play it, Sam. Play As Time Goes By". Detta fick mig att tänka på de tio Birr jag hade ned knycklade i mina djupa fickor, en snabb svepande gest och tiobirraren tryckte hårt mot vaktens högra livslinje. Spänningen var över, vi skrockade gott alla fem, varpå vi smet iväg mot lägenheten. Vaktens skratt ekade bakom oss i natten när vi stängde dörren om oss. Jag kommer sakna Addis.

ChirrChirr bilder

ChirrChirr bilder

Savannen

För första gången sedan vi kom hit till Etiopien har vi nu tagit oss utanför Addis för att åka på äventyr. Vi har varit borta två nätter och har hunnit med en enorm mängd upplevelser, erfarenheter och öden. Jag hade velat förtälja historierna i sin helhet med allt vad detaljer, partiklar och enskilda delar innebär i historieberättandets mytomspunna konst. Tyvärr finns det inte tid till detta, vilket i sin tur lämnar mig två valmöjligheter; den traditionella ”LiZtan” alternativt att jag övar in ett gymnastiknummer, som på ett friskt och nymodigt vis illustrerar våra tappra erövranden av världen, som jag sedan filmar med en vidvinkelkamera i den rosa solnedgången, som ni i er tur kan avnjuta med ett glas Amarula hemma i vintermörkret. Jag tänker mig att många av er där hemma känner ett visst sug efter Amarula och ber därför delvis om ursäkt för att jag väljer det första alternativet och gör en snabb liten lista på allt som vi har varit med om de senaste dagarna. Om det finns utrymme så kan jag försöka klämma in en definition av frukten Papaya för att kompensera all er påtagliga besvikelse över ett uteblivet gymnastiknummer (detta gör jag även för att rentvå mitt namn då, ända sedan jag skrev i bloggen att Karin och Anna-Karin inte kunde se skillnad på en papaya och en avokado, har fått höra av dem att det var JAG som inte visste vad en papaya var för något).

Utflykten
Under den tre dagar långa turen åkte vi från Addis ner till den böljande landsbygden där vi tog in på en lodge vid sjön Langano. Härpå följer en lista på handplockat extramaterial som skulle kunna vara utav intresse i en strikt nöjesaspekt.

- Vi beskådade den klaraste och mäktigaste stjärnhimlen i världshistorien.

- Vi somnade gott till det höga ljudet av cikadorna som spelade tungt men rogivande för oss hela natten.


- Vi badade i kalla Langano och solade på dess heta strand som brände våra bara fötter till oigenkännlighet.

- Vi åkte på safari där vi gick fritt bland enorma strutsar, livrädda vårtsvin och nakna barn från den lokala savannen.


- Vi blev redigt och ordentligt indammade i dammigt damm på ett adekvat och smutsigt vis. Damm i öron, hår, ögon, mellan tår, fingrar och lår.

- Vi iakttog och fotograferade flertalet endemiska fåglar som alla var väldigt tillmötesgående och vänliga.

- Jag räddade en fågelunge som fastnat i ett taggigt träd och som egentligen var dömd till döden. Men med mitt caritas-motiv och mina oerhörda färdigheter inom djurräddning, savannöverlevnad och allmän flinkhet så klippte jag loss fågeln men gick själv i fällan. Först pumpade hjärtat och jag kände livet vända åter när jag såg den blodiga lilla parveln vända blicken mot mig och kvida något i stil med ”kvittevitt”. Sekunden efter blev allt svart och jag trodde att helvetets avgrund hade öppnat sig och slukat min själ i en enda hungrig tugga. När pippifågelungen hade hämtat sig och flugit iväg evigt tacksam för min oerhörda godhet så släppte jag grenen som den suttit fast i. Grenen tog sats och smätte med full kraft runt och satte tänderna i min bara arm. Ett tjugotal sylvassa, smutsiga taggar letade sig djupt in i min sköra underarm, min vackra handflata och hela vägen ut i min välsnidade tumme. Taggarna missade med en livräddande precision vena mediana cubiti, vena cephalica och vena basilica. Som sagt helvetets avgrund, smärtan och glädjen som förbyttes mot ren och skär fundersamhet, där satt jag fast och kom ingen stans. Jag kände mig som en liten fågelunge och när Sven-Olof Ternald smidigt sicksackade sig fram mellan solens varma strålar och frågade om jag behövde hjälp att komma loss så var det ända jag kunde få ur mig ett svagt men oerhört stolt ”kvittevitt”. På samma vis som jag hade lossat fågelungen så klippte pappa ner mig från det hemska men ack så åtråvärda fågelfångarträdet. Jag föll med ett stort brak, som jag knappt hörde själv på grund av chocken, ned på den heta dammiga jorden. Jag låg där med mitt svettiga och skärrade ansikte tungt vilande mot marken, varje litet andetag blåste upp en storm i miniatyr i det torra dammet. Jag hade räddat ett liv men samtidigt blivit räddad själv. Jag sov som ett barn den natten, trotts en arm som tungt och ihärdigt pulserande jobbade hårt för att toxinet från taggarna inte skulle förlama mig för alltid.

- Vi åt god frukostbuffé.


- Vi köpte sockerrör och vattenmelon under ett stort träd.

- Vi besökte heta källor där vattnet kokade fram ur berget och urinvånarna kokade majskolvar och ägg rakt i sprickan (detta fick oss osökt att tänka på Mölnlycke-bob som pratade om möjligheterna med rå lök i sprickan på en halv special).

Här följer en oerhört adekvat och nykter redovisning av frukten papaya.
Papaya är egentligen ett begrepp kring vilket hela vår tillvaro är uppbyggd, men som likväl är nära nog omöjligt att definiera i logiska termer utan att förutsätta att den redan är definierad. På motsvarande sätt som en längd anger avståndet mellan två punkter i rummet anger papayan ett avstånd mellan två händelser, antingen de sker i samma punkt eller inte. Papayans fruktkött kan observeras och mätas med hjälp av andra frukter såsom en övermogen avokado eller en liten ärta. Naturliga och lätt observerbara papayor kan beskrivas av kropparna i solsystemet. En övermogen avokado kan dock enbart avläsas genom radioaktivt sönderfall.

En liten uppdatering

Bloggen lever. Det är bara det att vi har slappat det senaste och att det inte finns jätte mycket att berätta. Jag skulle kunna göra en snabb lista på saker som är mittemellan festliga att skriva om. Det blir nog punktform.

- Vi har tagit två dagar på Sheraton för att få lite sol o bad, det är även härligt att få lite julstämning av alla dekorationer när man ligger där vid poolen.

- Igår blev vi stoppade av militär med dragna automatvapen mitt i en brant backe. Den oerhört välbeväpnade pojken i militärkläder tyckte att det var en god idé att vår bil skulle fungera som vägblockad. Vår chaufför hade inget annat val än att lyda order varpå han vevade med ratten och vips så stod vi på tvären över två filer. Där blev vi stående en stund med militärer, med de mycket farliga vapnen dragna och redo, på ena sidan om oss och en lång rad arga bilister på andra sidan. Andra bilar vände och åkte åt andra håller men eftersom vi agerade vägspärr så var vi tvungna att stå kvar. Som tur var så försökte ingen ramma eller bomba oss. Efter en lång väntan släppte de oss vidare. Märkligt.

- Nu har familjerna till Johan och Martin flyttat in. Deras vittnen skall också bo här tydligen.

- Igår stannade jag hemma när Karin och Anna-Karin gick ut en sväng, vad Anna-Karin inte förväntade sig när hon kom hem var att jag i smyg hade möblerat om hela hennes sovrum och gjort en stor yta mitt i rummet där jag lagt en matta satt fram ett matsalsbord, dukat med en fin vit duk och tallrikar, glas, läskeblask, bestick och svenska flaggan. Jag hade även flyttat in tre pallar att sitta på kring bordet. Jag tror hon blev förvånad när hon skulle krypa ner i sängen kl 4 och hittade ett matsalsbord istället.

- Idag kommer herr och fru mammapappa och hälsar på oss. Det ska bli kul! De stannar en vecka.

- Blablabla det händer inte så mycket som är intressant att skriva om. I övermorgon åker vi utanför Addis. Vi ska till Langano (en stor sjö) och bada några dagar. Efter det kanske jag har mer att skriva om.

Andra advent

Eftersom jag bara kan slänga upp fem bilder åt gången så fortsätter julfirandet här.

Första advent

Det är sjukt att det är första advent i morgon. Man får inte så mycket julkänsla här nere. Vi har dock blivit inbjudna på adventsgudstjänst och adventsfika av den svenska prellen och hans fruga. Jag tror vi kommer avböja. Istället har vi försett oss med lite julstämning dagen innan första advent! Vi firade våran lördag med buffé på Sheraton och en snabb kik på julstöket.

Här skriver vi uppsats

Såhär ser det ut på missionen och i vår lägenhet. Där på trappen har vi suttit och skrivit heeeela långa uppsatsen.

Knarkhärvan

I dagarna blev vi ”klara” med uppsatsen, vi har skrivit färdigt allt men väntar på respons från handledaren så att vi kan finslipa arbetet lite mer. Det är otroligt skönt att ha kommit så pass långt, men lite nervöst för om vi har gjort rätt eller om vi kommer få göra om alla intervjuer och skriva om resultat, diskussion och acknowledgement. I och med att vi endast väntar på respons och inte kan fortsätta i arbetet för tillfället så var vi lite lediga igår, en fantastisk känsla. Jag och Anna-karin tog en sväng i kvarteret och köpte lite julklappar på dagen och på kvällen tog vi oss en sväng på stan. Svängen på stan resulterade i en knarkhärva, stulna pommes, handel med hundvalpar och Still D.R.E. på högsta volym i en mkt liten och skruttig taxi.

Kvällen började med att vi var sugna på att spela biljard. Det ställe som hade bäst biljard när jag bodde här för elva år sedan var det flashiga och hippa stället Rock Bottom på Bole road. Eftersom mitt minne sviktar flyktig för det mesta så kunde jag inte erinra mig om vägen från Sheromeda till Rock Bottom. Vi bestämde oss därför för att ta en mini buss ner till Arat Kilo för att ta en St.George och prata med våran vän Dani på Jollys, för at luska ut om han visste hur man skulle ta sig till det oerhört hippa utestället Stenbottnen. Dani är en vänlig men något påstridig manager på det ganska festliga stället Jollys Bar. Dani ser ut ungefär som en mörk marsipangris med en yvig, men bestämd, tangorabatt som för det mesta fladdrar i takt med hans styva näsvingespel. Väl framme vid Jollys hälsade vi glatt på vakten med ett öga och klev in i salongen. Jollys är en ganska mörk lokal med låga bord med tillhörande svarta låga fåtöljliknande stolar, cigarettröken ligger tät och folk sitter gärna i täta klungor och mumlar tyst. Det finns en liten scen som bara används på tisdagar, samt ett par barer. Går man längst in i den melankoliska domedagslokalen så kommer man till baksidan där man på torsdagar, fredagar och lördagar kan sitta ute vid en bar och därifrån beskåda hela Arat Kilo med en G&T i handen. Jollys erbjuder även, tro det eller ej, fina stekar med varmt och smidigt potatismos. Men denna kväll var vi inte ute efter mat (jag hade redan ätit steken till lunch då vi hade besökt Jollys tidigare under dagen). Vi gled snygg ner vid ett bord och beställde tre stycken öl och började stilla samtala om diverse intellektuella angelägenheter. Ganska omgående kom vår nyvunna vän Billy, som också hon är någon slags manager/frontfigur på Jollys, fram till oss och skämtade djärvt och hurtigt om huruvida vi hade kommit tillbaka till stället alldeles för snart. Vi slog på charmen och fick henne att ordna en taxi som skulle ta oss hela vägen fram till Rock Bottom, så snart vi hade druckit upp vår öl. I detta ögonblick när vi drack vår öl och mumlade snyggt och världsvant med Billy, så fladdrade det där styva men auktoritära näsvingespelet förbi med sin lösaktiga behåring svansandes efter. Dani primpererade snabbt och vant fram till vårt bord och hälsade med pussar på kinder och med axlar som mötte axlar, så som alla människor hälsar på varandra i detta fagra land i hjärtat av Afrika. Eftersom jag och tjejerna hela resan har haft ett extremt outtalat behov av karaoke så gled jag snyggt in på detta samtalsämne med Dani aka marsipanpastejen. Vi satt i det mörkaste hörnet av den läderinredda mörka hålan med det ända ljuset i lokalen långsamt pulserande i vinröda toner långt bort från oss. Tyvärr hade vi det berömde avträdet strax intill vars dofter förstörde den apokalyptiska känslan av dekadens något. Det var vid detta tillfälle, längst in i det mörka hörnet med dofter från alla världens hörn, som jag yttrade mitt spörsmål för marsipanproffset Dani. ”Yo whats up danny boy!? Whats chillin’ in da hood?” klämde jag fram mellan mina vassa och målmedvetna läppar. ”nothing much home boy Ternald. It's a good night for shizzelin’ ey?” svarade Dani von pomac. På detta sätt höll vi på tills jag bestämde mig för att gå rakt på sak. ”Dani do you know any place in Addis where you can sing karaoke?” en lång blick följde varpå Dani frågade om han kunde få ringa en vän. Jag tänkte snabbt att det får bli hans sista livlina. Han mumlade pillemariskt i sin svarta HTC i några minuter och återkom sedan till oss vid bordet och sa då med den djupaste av låtsasläskiga röster ”ok, so I have arranged the kokain for you”. Många tankar flög runt i huvudet, de bildade lag och började kämpa mot varandra, fram och tillbaka. Efter en stund van det laget av tankar som hette Bäst-att-svara-något-snabbt varpå jag svarade på min bästa knarklangar-engelska ”oh”. Jag kikade då med tårfyllda ögon på mina vänner och hoppades att någon av dem skulle förklara för mig att jag visst inte hade hört ordet kokain utan karaoke med amhariskt uttal. Tjejerna såg tillbaka på mig med en förnimmelse av det svenska höstrusket i ögonen, jag kände då att det var upp till mig att rädda situationen. Jag harklade mig och började sedan be om ursäkt på ett lagom manér men med största allvar. Jag försökte förklara vad karaoke var och att vi inte alls var speciellt intresserade av tunga droger. Dani tog det hela ganska lugnt även om vi aldrig helt lyckades förklara vad karaoke var. Han sa att han nu hade hamnat i lite knipa, eller i så kallat ”kläm” nu när vi inte behövde allt vårt kokain. Jag förklarade då lugnt att han inte skulle tänka på det utan istället njuta av att han hade så fina vänner som oss. Herr Pomac lättade snart upp ett litet leende och sa att om vi ville ha mikrofon och någonstans att sjunga (det var på detta vis vi hade försökt förklara vad karaoke var) så hade vi hans scen och mikrofon till förfogande. Lättade av att allt prat om knark var på väg bort i periferins magiska dunkel så log vi och förklarade att när man sjunger karaoke behöver man en tv som visar texten. Då erbjöd Dani ”sjöjungfrun” DeVito att sätta på tv:n. Känslan av att vi behövde ta oss därifrån svin snart kom krypandes som ett litet nyfött barn från neonatal. Ölen slank ner och taxin stod parkerad utanför den röda mattan som ledde oss ut från Jollys. Äntligen slapp vi undan knarket och skulle få skjuta lite hårda biljardkulor kors och tvärs över ett tungt och mysigt biljardbord. När vi kom fram till Stenbottnen så översköljdes jag av en sjåpig känsla av besvikelse. Detta ställe där jag drack min allra första St.Gerorge hade verkligen taget ett ludet skutt ner i avgrunden. All kvällar som spenderats med öl och biljard med min kära bror Jonatan på detta fantastiska sagoslott för femtonåriga nyberusade gossebarn var för evigt förlorat. Det såg ut som att ingen hade lyfte ett finger för att städa, laga eller underhålla stället. Vi repade lite dukar och kissade på toaletterna med lite varierande approach på dörrar som ej gick att låsa på ett adekvat sätt. Sedan tog vi ungefär fyra olika taxibilar mellan fyra olika stängda klubbar. Lyckan var gjord när vi gungade på hårdaste hip-hop manér genom Addis gator med Still D.R.E. pumpandes ur högtalarna. Tjuten ekade genom staden och vi var rosiga om kinderna. Kvällen avslutades, inte helt oväntat, med ett tredje besök på My Little Pony-stallet Jollys. När vi denna gång gick över den röda mattan och klev ombord så mötte Dani upp med sitt knarklangar-flin och visade oss in till ett litet bord där han drog fram en egen stol och slog sig ner. En gemensam tanke hos oss alla tre susade runt bordet och tolkades klart och tydligt av alla utom Dani-sårskorpa. Kvällen spårade helt sonika ur när vår stjärna till manager-vän drack upp vår sprit och åt upp våra pommes utan att blinka. Efter att ha gjort det borstade han slarvigt av sina händer från saltet, som hade kletat sig fast på hans svettiga fingrar efter episoden med den friterade potatisen, han slickade Piña Colada ur mustaschen, lade sin hand på Karins knä tittade henne djupt i ögonen och sa ”Karin, do you want a puppy?”. Eftersom Karins absolut högsta önskan någonsin under den senaste timmen hade varit att få äga en hundvalp så nickade hon listigt och tackade ja till erbjudandet. Managern i fråga gick då ut i den Etiopiska midnatten och började köpslå med en man som stod och höll fast en hundvalp i framtassarna. De verkade komma överens om ett bra Pub-pris på jycken och den stackaren behandlades som en cocktail. Vid det här laget hade Karins eufori stigit henne åt huvudet till en så pass hög grad att hon utan att blicka tillbaka på Coladan, som var halvdrucken, rusade ut för att få puttinutta med den lilla vita lurviga hundvarelsen. När Karin äntrade scenen drog sig dock hundägaren tillbaka. Han trodde att hunden skulle tillfalla Karin och att vår berömda marsipangris skulle ta dubbelt betalt när han sålde jycken vidare till den vita tjejen med de glittrande ögonen vars blick nästan penetrerade valpen. Affären avbröts och det blev dags att ta sig hemåt. Tjejerna tog en snabb bugg på dansgolvet, som förutom dem var helt tomt, sedan brände vi av i en sista taxi uppför backen förbi Sidist Kilo och Amest Kilo och tillslut var vi hemma i Sheromeda. En minnesvärd afton. En minnesvärd manager. En minnesvärd lärdom:

”Karaoke och kokain är för vissa människor exakt samma sak.”

Här är han, Mr Dani Manager, med sina favotigäster
Dunka dunka bak i taxin
Dunka dunka bak i taxin

Det kan inte vara lätt att vara mamma

Jag är helt slut i huvudet. Vi är inne i diskussionsfasen och skriver just nu resultatdiskussionen. Det går bra fast det är krävande på många sätt, det blir en del diskussion om vad diskussionen skall innehålla. Vi håller sams och arbetet går hela tiden framåt så det är skönt. Vi började tidigt i morse och har skrivit hela dagen med undantag för små pauser i solen. Det känns ganska tråkigt att sitta inne och skriva när solen steker utanför och man vet att man hade kunnat ligga vid en pool och läsa lite ”Kafka på stranden”. Vi fick ett litet emotionellt avbrott i vårt arbete idag. Vi satt ute och drack en kopp kaffe när en svensk kvinna kom promenerandes mot oss och bad att få låna vår toalett.

Vi stöter på en hel del svenskar här, folk är här i olika syftet och det blir alltid lite småprat om vad man gör här nere, de flesta är missionärer eller folk som har bott här nere tidigare och nu är tillbaka på semester. Kvinnan som lånade toaletten, visade det sig, var dock här endast med hoppet om att få träffa sin son.

Vi frågade lite om Martin och Johan, om hur det gick med rättegången och hur de hade det i fängelset. Det kändes jätte jobbigt att höra henne berätta om advokater, fängelser och sin son. Det var svårt att veta vad man skulle säga. Det ser ju inte så ljust ut. Hon hade i alla fall åkt ner hit nu för att se om hon kanske kunde få tillstånd att komma in och träffa dem. Hon visste ännu inte om det skulle räcka med att vara mamma till en av dem för att få besöka dem. Jag vet inte vad som sägs på nyheterna i Sverige men det vi har fått höra här är att de nu lever under tortyrliknande förhållanden då det är konstant musik och ljud på i fängelset och på natten ligger de uppradade på sidan som packade sillar för att få plats att sova på cementgolvet. Det var väldigt känslomässigt att prata med henne och svårt att sätta sig in i hennes situation. Det tog en bra stund innan vi kunde återgå till arbetet efter att hon hade åkt. Hon berättade dock att hon skulle hem till Sverige snart men att hon och resten av familjerna till Johan och Martin skulle komma ner i början av december och då skall de bo med oss här på missionen. Allting blir väldigt nära och verkligt när man pratar med de anhöriga. En ofattbar känsla att ha en son som riskerar 16 år i fängelse i ett av världens fattigaste länder.

Det känns som att stämningen kommer att bli annorlunda här på missionen i december.

Bilder

Här kommer våran senaste tid i bilder.


Feven som är kvinnan till höger i bild är en vän till oss som jobbar som sjuksköterska volontärt på organisation som hjälper fattiga barn. Detta är en dag när hon tog med oss och visade lite hur de jobbar. Underbar dag.


Samma dag, andra människor.


Här är alla barnen! de var fantastiska, om man vill sponsra ett barn så kostar det typ 100kr i månaden. Det är värt det, jag skall länka till organisationens hemsida så snart jag minns den.


Här är jag och Karin hemma hos ett av barnen, en litet lerhydda med en säng där de sov fem stycken.


Här är Siddist Kilo halvvägs till Arat kilo.

Den håriga dekadensen

Det har blivit lite knivigare att blogga nu när vi är inne i vår analysfas. Dagarna går och vi spenderar dem hemma i lägenheten analyserandes. Vi gör undantag för en måltid per dag, antingen lunch eller middag. Det händer inte jätte mycket och därför blir det kanske inlägg som liknar det förra jag skrev. Det är på ett sätt skönt att gå in i arbetet och känna att man kommer framåt, jag längtar väldigt tills arbetet är klart och man kan vara lite ledig här nere. Hittills har vi ju bara haft en dag i pool och de andra dagarna när vi har varit lediga så har vi inte riktigt orkat ta oss ann något. Jag har legat vaken en del i natt och filat på dagens inlägg, man tänker ju alltid som bäst mitt i natten när regnet piskar mot fönstret och spindlarna kommer krypandes.

Kvällen då det regnade
Som ni ju säkert minns så har vi sedan en tid tillbaka kallat denna ljusa och mysiga lägenhet på bottenplan här på missionen för vårt hem. Något som kanske inte har varit så omtalat är dock vad som händer med denna lägenhet de nätter då regnet tar över utanför.

Det var först ett par dagar efter att vi hade flyttat in som det regnade igen. Vi hade suttit och skrivit koder till analysen och klockan närmade sig kvällen och mörkret hade sakta snubblat fram från sin trädkoja i akaciaträdet. Vi satt ute på vår farstutrappa som vi brukar när det är paus i arbetet, jag med en kopp kaffe och töserna med varsin cigarett. När dropparna började falla och doften av fukt och eukalyptus gjorde intåg så tänkte vi att det var dags att gå in igen och kanske lägga ner arbetet för dagen. Innan vi klev in så fick vi en olustig känsla av att vara iakttagna, vi rekade snabbt och upptäckte att vakten låg o sov i sitt vaktbås som vanligt och i fönsterna på lägenheterna längre ner i backen var det släckt. Då insåg jag att det var inte bara ett par ögon som iakttog oss det var fyra par. Ett snabbt vrick på huvudet och jag kikade snett upp mot kanten på det lilla taket utanför vår ytterdörr, det lilla tak som skall skydda oss mot faror så som regn, rusk och sten, men som nu istället hyste boende för monstret med de åtta ögonen. Flickan Anna-Karin och lilla lilla Karin följde min blick och vi stelnade till, det var den största, fulaste och hårigaste spindel som jag någonsin har sett. Den satt där och flinade muntert i takt med att vi stod stela av skräck och svor tyst med rik och redig illvilja. När vi svurit färdigt joggade jag med fiffiga steg in till vår städskrubb där jag tidigare under veckan hade skymtat en burk med insektsspray. Ut sprang jag med ett stort ”aha!” lysandes i ögonen. Jag sprayade den håriga och luriga spindeln med ett par duster varpå han fick ont i magen och sprang in i sin håla i taket, då sprayade jag en tjock dimma efter honom. Ganska nöjda var vi då vi trodde att han var död, men något besvikna då vi inte kunde se kroppen och därmed försäkra oss om att han inte skulle anfalla igen.

När vi kom in i vår varma och mysiga boning och slog oss ned i vardagsrummet så smattrade fortfarande regnet utanför men vi tänkte inte mer på det. Jag slog mig ner för att skriva en rad i bloggen. Efter en kort stund kände jag den tryckta stämningen inne i rummet, luften hade förändrats och känslan av att något lurt var i görningen stack mig i ögonen. I periferin skymtade jag någon svart boll som rullade över golvet i små stötar. Kvicktänkt som jag är flög jag upp och ställde datorn på borde och började beordra tös ett och tös två. Med hög, auktoritär stämma skrek jag i falsett till Karin att hämta toapapper samtidigt som jag på klockrent teckenspråk beordrade Anna-Karin att lyfta bort soffan och hämta eld, mycket eld. Spindeln var minst lika stor som den vi tidigare dödat utanför, jag ville inte tro att det var sant. Jag mindes en scen från filmen Spiderman, uncle Ben sitter i bilen och pratar med unge herr Parker, det är sista gången de komemr prata med varandra, uncle ben dör i nästa scen. Ben säger till parker med hög och mycket auktoritär stämma ”with great power comes great responsibility”. Jag tänker på situationen vi befinner oss i och tänker ”with rain comes great spiders trasking indoors”. Inom loppet av tre minuter har jag både en tuss toapapper i handen och en mordlysten Anna-Karin redo med eld vid öppna spisen. Jag kryper den rackaren över bakkroppen så att han inte skall kunna bita mig, med tunga mycket auktoritära steg trippar jag snabbt som en iller fram till eldstaden och sätter fyr på den lilla krabaten. Det var spindel nummer två. Vi började inse att det skulle bli en spindel nummer tre, fyra och kanske till och med fem. Spindel nummer tre hade även han en plan om att överrumpla oss från periferin och precis om spindel nummer två så såg jag honom i ögonvrån från min plats i soffan. Samma procedur som innan, med skillnaden att denna gång visste alla vilken roll de hade och vad som skulle krävas av dem i stundens allvar. Vårt paradis hade helt plötsligt förvandlats, dekadensen var påtaglig och det som tidigare hade varit en ljus, varm och mysig lägenhet hade plötsligt förvandlats till mörkrets fäste. Instängda av regn som aldrig ville upphöra och med en fara så påtaglig nästan tramsigt påtaglig. Efter den tredje attacken började vi systematiskt börja leta efter fler stora håriga mördarmaskiner. Spänningen och hopplösenheten var stor när vi öppnade dörren till det första sovrummet. Det var Karins rum och mycket riktigt, precis som man kan förvänta sig av mörkrets högborg, där satt en fet, elak och luden liten räv på väggen. Han fick snabbt samma behandling som de övriga. Då upptäckte vi plötslig att Anna-Karin hade slitit sig från gruppen och på egen hand vandrat iväg. Skriket som följde var öronbedövande, vi lade benen på ryggen och sprang den långa korridoren ner mot Anna-karins sovrum. Där stod hon öga mot öga med den största och farligaste spindeln som vi dittills träffat på. Spindeln såg hungrig ut och var stationerad i en permanent attackposition stilla på den vita väggen precis bredvid Anna-Karins huvudkudde i sängen. På en sekund hade jag samlat alla lejons mod i Afrika och jag vrålar häftigt åt Anna-Karin att slänga sig på marken och ta skydd. Både Anna-Karin och Karin kastar sig bakåt, blundar och kramar varandra. Snabbt innan spindeln hinner reagera drar jag fram en tändare ur bakfickan och håller upp den framför burken med insektsspray som jag har haft gömd i en läderrem runt min högra ankel. När jag pressar avtryckaren hårt mot aluminiumburkens topp hör man först ett tyst pysande ljud som, i samma sekund som innehållet träffar tändarens låga, byts ut mot ett dånande oväsen när lågorna strömmar genom rummet och slickar väggen där den oerhört farliga och elaka spindeln sitter. Tjejerna skriker och tycker att jag är häftig. Sedan blir det tyst, jag har slutat eldkasta spindeln och han ligger nu och tjippar efter luft på golvet. Hans bakdel har exploderat efter den upphettning och koagulation som skett inuti honom. Han flämtar en stund för att sedan dra sitt sista andetag, hans numera hårlösa kropp rycker till för att sedan böja in alla åtta ben och ögon i en rofylld spindeldöds gest.

Än idag kan det komma spindlar på besök i vår lägenhet, men vi vet nu att så länge vi står enade så kommer vi aldrig överrumplas av den rädsla och den fruktan som vi (mest tjejerna) kände den kvällen. Kvällen då det regnade.

Ain't no sunshine

Jag satt nyss och ville skriva ett inlägg till bloggen men kände ingen inspiration alls, jag satt tabula rasa framför skärmen så att säga. Jag skulle precis lägga ner för att göra ett nytt försök i morgon men då fick jag syn på den, en yvig mustasch som blåste i vinden utanför fönstret, Jag han bara tänka en tanke ” nej inte än”. Jag slängde datorn åt sidan och ropade åt de andra ”Bob! Det är Bob!”. Tiden gick som i slowmotion när jag tog de tunga automatiska, nästan robotaktiga, stegen mot dörren och sträckte mig efter nyckeln i låset. När ytterdörren svängde upp på vid gavel gick tiden så oändligt långsamt. Det var dags, Mölnlycke-Bob stod där tyst och solbränd, en vindpust tog tag i hans mustasch när han höjde blicken och mötte, vad som måste ha varit, min tomma blick. En sorgsen men ändå hård blick penetrerade mig, det kändes som ett ett hårt knytnävsslag i sternum. Jag tappade andan. Jag minns inte mycket av vad som sades men jag kunde inte annat än att kasta mig om halsen på den 60årige pensionerade hjälten som bara ett par dagar tidigare hade suttit och berättat historier om hur han och hans vänner ibland cyklade till Gottskär. Mölnlycke-bob kände nog först en viss genans men när han låtit sig omfamnas av mig en stund slöts även hans armar om mig och tiden stod still. Den unga och söta tösen Elsa var med och hon log storsint mot mig och Bob då vi stod där stilla i dammet som piskade våra sammanbitna läppar. Efter att ha kramat Bob och hört hans sista utläggning om vad han skulle ha på körven när han kom hem så fick Elsa en kram. Sedan stod vi där på vår trapp utanför lägenheten, jag, Anna-Karin och Karin, solen var på väg ner när Bob och Elsa vände om och begav sig mot den vita slitna bussen som skulle föra dem till en sista restaurangmiddag innan den skulle ta dem skumpandes till flygplatsen. Återigen gick tiden i slowmotion, till vänster gick Elsa sorgset och till höger om henne tog Bob sina långa kliv, han lade omsorgsfullt armen om Elsa. Det sista vi såg var Bobs tunna, urtvättade och solblekta vindjacka i mintgrönt och 80-talsrosa med de stora vita bokstäverna som nästan oförskämt viskade ”Mölndals BK” i den afrikanska solnedgången. Jag kände ett sting av oförskämdhet och tänkte att han heter nog inte Mölnlycke-Bob, kanske spelar det ingen roll men jag kom på mig själv med att fundera på hans riktiga namn. Kanske är det så att jag aldrig kommer att få veta hans riktiga namn, men kanske kommer våra öden än en gång att sammanflätas av någon outgrundlig anledning. Till dess kommer vi alltid att sakna hans osäkra leende vid porten när vi kommer hem från dagens strapatser. Vi kommer nog aldrig få höra han säga ”jaha, är ni tillbaka nu?” igen men vi kommer känna det i hjärtat var gång vi går genom porten. Planet lyfter från Bole airport klockan tolv i natt och för Bob hemåt Sverige, han kommer nog vara hemma tidigt i morgon bitti. Jag vet att jag kommer ligga vaken då, jag vet att jag kommer att tänka, och kanske även utbrista tyst i den Etiopiska natten, ”Jaha, är du tillbaka nu”.

Ett förlösande ögonblick i minibussen

Idag åkte vi trång minibuss upp på berget för att komma hemåt efter en trevlig stund på Lucy restaurant där vi blivit stammisar. Under färdens gång började vi av någon anledning tala om vilka av oss som var ”syskonen” och vem som var ”mamman” i gruppen. Vi blev häpna när vi kom fram till att alla i gruppen tyckte att de var den som var den ”mobbade” i gruppen. Härligt att vara på resande fot i en grupp av tre där alla känner sig mobbade av de andra två i gruppen. Vi är bäst.

Vi firade kvällen med en flaska rött, då vi inte hade någon öppnare var jag tvungen att rädda situationen genom att öppna flaskan med en sko, döm av min förvåning när jag lyckades.

Bra dag idag!

I morse klev vi upp klockan sju för att köra ett hårt och intensivt morgongympapass! vakterna hejjade på oss när vi sprang fram o tillbaka inne på kompoundet! Det var skönt att röra lite på sig men men blev fort trött, kanske pga luften kanske för att vi itne rört på oss sedan vi kom hit :) Efter gympapassa ringde jag ett samtal som fick mig helt glad! Efter det har jag gått o varit glad o nynnat på min glad-låt. Här är låten:

Lägenhet

Fantastiskt dag! Vilket otroligt lyft på resan det blev idag. Vi har ju tidigare bott i varsitt litet litet rum på övervåningen i ett av husen här på missionen, men idag hände något spektakulärt. Etagegn som är missionens lederska kom fram till oss idag o förklarade att hon ville fråga oss en sak. Jag tänkte genast ”jaha. Oj. undrar vad hon vill? Jaha. hmm, vad kan detta handla om? jag undrar vad som är på gång? Vad står på nu då? Är det något märkligt i görningen eller vad pågår?”. Det visade sig dock att hon det skulle komma många gäster som ska bo här på missionen nu i november och för att alla ska få plats så behövde de våra singel rum. I utbyte fick vi en gigantisk lägenhet med stor hall, eget kök, egen dusch, två badrum, vardagsrum, matsal, fyra sovrum och med egen uteplats. Vi höll på att trilla av pinnen när vi insåg hur göttigt vi skulle ha det vår resterande tid här. Så nu sitter jag och skriver i vårt stora fina vardagsrum och känner mig som om jag har vunnit 25 000 Birr i månaden i 25 år.

Regn

Jag vaknade i natt, mitt i natten, mitt i mörkret. När jag slog upp ögonen var det fortfarande kolmörkt men jag blev ändå genast medveten om vad som hade väckt mig. Ljudet av stora blöta vattendroppar i miljontals. Tunga droppar som slog hårt i det röda dammet på marken utanför fönstret. Det är första gången det regnar sedan vi kom hit. Jag satte mig upp i sängen och öppnade fönstret och drog ett djupt andetag. De dofterna som påminner så mycket om första gången jag bodde här på missionens guesthouse, det är overkligt att det är tio år sedan. Dofterna av färskt eukalyptusträd och blöt jord som sveper ner långsamt tillsammans med regnet från berget Entoto på vars fot guesthouset ligger. Jag satt stilla på sängen och bara andades, mindes hur det var att komma hit när jag var 14 och visste att detta skulle vara mitt hem det närmsta året. Jag minns att jag inte gillade regnet då, jag slipper nog fortfarande skurarna när jag inte har tid att njuta av dem, men när man vaknar mitt i natten och känner lukten av Etiopiens tunga blöta regn så är det svårt att inte sitta kvar en stund och bara njuta.

Lite ledigt, lite lyx

Vi har unnat oss ledighet. Från igår kväll bestämde vi oss för att vara lediga. Istället för att sitta och plugga som vi brukar så åkte vi till Ghion hotel igår kväll. På Ghion får man äta riktigt bra traditionell etiopisk mat med tillhörande musik och dansnummer. Det var en fantastisk kväll men ganska äckligt rött vin men otroligt fin mat. Under kvällen var det flera dansnummer med fin etiopisk musik till. Vi var alla ganska besvärade när dansöserna dansade ner och ville att vi skulle dansa. Vi försökte avböja men jag blev tillslut utmanad på en dans-battle som jag vann med mina, sedan tidigare inövade, axelryckningar (etiopiska män dansar bara med axlarna). Karin slapp en dans-battle men fick istället en lustig hatt på huvudet av en av dansarna. Anna-Karin åkte dock på det bästa av allt då en av männen dansade fram och gav henne ena änden av sin kjol som han sedan snurrade på ett lagom erotiskt manér. Anna-Karin gjorde helt rätt i att bara hålla kvar stadigt med en blick som sa ”jaha, nehe, vad skall jag göra nu? Men oj vad den snurrar!”. Det var en mycket trevlig kväll!



Dagen efter, dvs idag, åkte vi till Sheraton hotel för att bada och sola. Det blev den första dagen sedan vi kom ner för nästan två veckor sedan som vi inte arbetade med uppsatsen. Det var fantastiskt skönt att bara få ligga vid poolen hela dagen, sola, bada, bada, sola. Jag lyckades till och med att inte bränna mig. Det var ett lyxigt och mycket välkommet avbrott. Sheraton i Addis är dock ett mycket absurt ställe. Man kommer utifrån där det är fattigt, smutsigt, folk har trasiga kläder och ligger bokstavligen döda bredvid vägen och så vips så kommer man in på det vräkigaste och pampigaste lyxhotellet i mannaminne. Det är en overklig känsla att gå från den mest extrema fattigdom (Etiopien räknas som det näst fattigaste landet i världen) till den mest extrema lyx (Sheraton Addis).

Här är bilder från Ghion-kvällen och Sheraton-dagen.

Att glädja lokalbefolkningen och att bo med ett gäng pistaschenötter

Idag har vi varit på sjukhuset för intervju nummer sex och sju. Det känns så skönt att kunna ta sig obehindrat genom storstaden Addis med allt vad det innebär. Idag satt vi på en minibuss som var så knökad att folk hängde halvt utanför. På denna buss fick jag ett litet ryck och istället för att tyst räcka fram pengarna till killen som tog betalt så gav jag pengarna och sade ”sohst ferengie Arat Kilo tefallegalle” vilket betyder ungefär ”tre stycken vitingar vill åka till Arat Kilo tack så mycket”. Detta resulterade i en förvånad pengapojk och ett par mungipor som drogs åt på tanten framför mig. Efter en kort stund kunde hon inte hålla sig utan började skratta lite lätt och då började samtliga elva tolv passagerare flina och skratta. Det kändes bra.

Det är lite omsättning på människorna som bor här på missionen. Lotta som jag tidigare nämnt har åkt hem, hon byttes ut mot en barnfamilj med helt galna barn i åttaårsåldern. Barnen hade för vana att springa fram o tillbaka i korridorerna med extremt ett flåsande (delvis på grund av hypoxin antar jag), gå runt och knacka på allas dörrar morgon och kväll, skrika högt ”vi ska kissa! Inte bajsa! Vi ska kissa! Inte bajsa!” högt när de var på toa, tala om för sina föräldrar att de var kriminella då de inte fick sin veckopeng, banka hårt i alla föremål som någonsin existerat (gärna på morgonen) och de lämnade gärna strumpor och UNO-kort framme i det gemensamma dagrummet. Barnfamiljen har nu bytts ut mot en glad man som smyger sig in i rummet när vi sitter o pluggar och när han inser att vi har sett honom vänder han sig snabbt mot oss o ler med 1300 tänder och hojtar ”HELLO!” efter detta kan han få för sig att han ska gå o knacka på allas dörrar o viska ”hello? Hello? Hello?” han brukar dock sluta när jag går fram och säger till honom ”excuse me sir that is my room”. Det bor även en variant på en svensk familj i lower guesthouse här, de består av en pappa med etiopisk ursprung som bor i utby med sin dotter som är här med honom. De har även med sig en vit äldre man som vi inte har listat ut vem han är i förhållande till dem båda. Han kommer från Mölndal och går numera under namnet Mölnycke-Bob då han gärna står med sina pilotglasögon utanför missionen och vickar lätt på mustaschen och säger saker som ”hej”, ”kommer ni hem nu?”, ”jasså nu är ni tillbaka?” när vi kommer hem efter en dag på sjukhuset. Det finns även en indisk familj på missionen där dottern läser till läkare här och resten av familjen är här och hälsar på. De går mest runt och beter sig knapert. De lägger gärna beslag på hela köket och sparar sin mat i alla kastruller som finns så att missionens tio andra gäster får dela på en kastrull utan handtag.

Jag antar att vi kanske också skulle ha en fin plats på listan över excentriska gäster. Fast vi går mest runt och svär och har allmänt svårt att bete oss.

Bilderna visar mig i olika situationer. En av bilderna överraskar dock med en bild på en stor sköldpadda som tagit sig in i vårt kök i skydd från den kalla oktobernatten.