Lite ledigt, lite lyx

Vi har unnat oss ledighet. Från igår kväll bestämde vi oss för att vara lediga. Istället för att sitta och plugga som vi brukar så åkte vi till Ghion hotel igår kväll. På Ghion får man äta riktigt bra traditionell etiopisk mat med tillhörande musik och dansnummer. Det var en fantastisk kväll men ganska äckligt rött vin men otroligt fin mat. Under kvällen var det flera dansnummer med fin etiopisk musik till. Vi var alla ganska besvärade när dansöserna dansade ner och ville att vi skulle dansa. Vi försökte avböja men jag blev tillslut utmanad på en dans-battle som jag vann med mina, sedan tidigare inövade, axelryckningar (etiopiska män dansar bara med axlarna). Karin slapp en dans-battle men fick istället en lustig hatt på huvudet av en av dansarna. Anna-Karin åkte dock på det bästa av allt då en av männen dansade fram och gav henne ena änden av sin kjol som han sedan snurrade på ett lagom erotiskt manér. Anna-Karin gjorde helt rätt i att bara hålla kvar stadigt med en blick som sa ”jaha, nehe, vad skall jag göra nu? Men oj vad den snurrar!”. Det var en mycket trevlig kväll!



Dagen efter, dvs idag, åkte vi till Sheraton hotel för att bada och sola. Det blev den första dagen sedan vi kom ner för nästan två veckor sedan som vi inte arbetade med uppsatsen. Det var fantastiskt skönt att bara få ligga vid poolen hela dagen, sola, bada, bada, sola. Jag lyckades till och med att inte bränna mig. Det var ett lyxigt och mycket välkommet avbrott. Sheraton i Addis är dock ett mycket absurt ställe. Man kommer utifrån där det är fattigt, smutsigt, folk har trasiga kläder och ligger bokstavligen döda bredvid vägen och så vips så kommer man in på det vräkigaste och pampigaste lyxhotellet i mannaminne. Det är en overklig känsla att gå från den mest extrema fattigdom (Etiopien räknas som det näst fattigaste landet i världen) till den mest extrema lyx (Sheraton Addis).

Här är bilder från Ghion-kvällen och Sheraton-dagen.

Att glädja lokalbefolkningen och att bo med ett gäng pistaschenötter

Idag har vi varit på sjukhuset för intervju nummer sex och sju. Det känns så skönt att kunna ta sig obehindrat genom storstaden Addis med allt vad det innebär. Idag satt vi på en minibuss som var så knökad att folk hängde halvt utanför. På denna buss fick jag ett litet ryck och istället för att tyst räcka fram pengarna till killen som tog betalt så gav jag pengarna och sade ”sohst ferengie Arat Kilo tefallegalle” vilket betyder ungefär ”tre stycken vitingar vill åka till Arat Kilo tack så mycket”. Detta resulterade i en förvånad pengapojk och ett par mungipor som drogs åt på tanten framför mig. Efter en kort stund kunde hon inte hålla sig utan började skratta lite lätt och då började samtliga elva tolv passagerare flina och skratta. Det kändes bra.

Det är lite omsättning på människorna som bor här på missionen. Lotta som jag tidigare nämnt har åkt hem, hon byttes ut mot en barnfamilj med helt galna barn i åttaårsåldern. Barnen hade för vana att springa fram o tillbaka i korridorerna med extremt ett flåsande (delvis på grund av hypoxin antar jag), gå runt och knacka på allas dörrar morgon och kväll, skrika högt ”vi ska kissa! Inte bajsa! Vi ska kissa! Inte bajsa!” högt när de var på toa, tala om för sina föräldrar att de var kriminella då de inte fick sin veckopeng, banka hårt i alla föremål som någonsin existerat (gärna på morgonen) och de lämnade gärna strumpor och UNO-kort framme i det gemensamma dagrummet. Barnfamiljen har nu bytts ut mot en glad man som smyger sig in i rummet när vi sitter o pluggar och när han inser att vi har sett honom vänder han sig snabbt mot oss o ler med 1300 tänder och hojtar ”HELLO!” efter detta kan han få för sig att han ska gå o knacka på allas dörrar o viska ”hello? Hello? Hello?” han brukar dock sluta när jag går fram och säger till honom ”excuse me sir that is my room”. Det bor även en variant på en svensk familj i lower guesthouse här, de består av en pappa med etiopisk ursprung som bor i utby med sin dotter som är här med honom. De har även med sig en vit äldre man som vi inte har listat ut vem han är i förhållande till dem båda. Han kommer från Mölndal och går numera under namnet Mölnycke-Bob då han gärna står med sina pilotglasögon utanför missionen och vickar lätt på mustaschen och säger saker som ”hej”, ”kommer ni hem nu?”, ”jasså nu är ni tillbaka?” när vi kommer hem efter en dag på sjukhuset. Det finns även en indisk familj på missionen där dottern läser till läkare här och resten av familjen är här och hälsar på. De går mest runt och beter sig knapert. De lägger gärna beslag på hela köket och sparar sin mat i alla kastruller som finns så att missionens tio andra gäster får dela på en kastrull utan handtag.

Jag antar att vi kanske också skulle ha en fin plats på listan över excentriska gäster. Fast vi går mest runt och svär och har allmänt svårt att bete oss.

Bilderna visar mig i olika situationer. En av bilderna överraskar dock med en bild på en stor sköldpadda som tagit sig in i vårt kök i skydd från den kalla oktobernatten.

Gräddan av societeten

Idag var första dagen med intervjuer. Det var spännande. Det är väldigt jobbigt att vi i slutändan inte kan använda ljudupptagning vilket innebär att vi får sitta o skriva frenetiskt för hand. Det går ändå ganska bra. Jag måste dock erkänna att jag känner mig ganska dum. Jag har haft någon slags fördom om att sjuksköterskestudenter här inte skulle ha så mycket fiffigt i sin utbildning. Jag vet inte exakt vad jag förväntade mig men jag blev faktiskt lite förvånad när jag insåg vad deras utbildning innehåller och vad studenterna talar om under intervjuerna. Jag skäms lite men jag hade inte förväntat mig att de skulle tala om patientundervisning där det är viktigt att kontrollera att patienten har tillgodosett sig informationen och om patienten är mottaglig för information. Jag trodde inte att de skulle vara så medvetna om de etiska aspekterna av yrket. Jag blev förvånad när jag hörde att deras favorit vårdteoretiker var Orem. Deras kurslitteratur liknar våran mycket och de får lära sig att sätta pvk och kateter precis som vi. Jag vet som sagt inte vad jag förväntade mig men jag är häpen att jag har så mycket gemensamt med studenterna som sitter mitt emot och svarar vänligt på våra frågor om vad som är viktigt i mötet med patienten.

Efter intervjuerna på sjukhuset stannade vi snabbt vid svenska ambassaden för att lämna in papper på att vi är i landet. Sedan tog vi oss till Lucy restaurant som ligger mittemellannära Sheromeda som är området som vi bor i. Restaurangen är döpt efter Lucy som är de rester av den första människan man hittat, bredvid restaurangen ligger national museum som hyser dessa kvarlevor. Vi åt mycket god mat och jag gladde mig åt att jag kunde göra alla beställningar på amarinja. Även Karin och Anna-Karin börjar lära sig ganska bra amarinja även om de ibland trampar i klaveret. Väl hemma började vi transkribera intervjuerna vilket tog sin lilla tid, vi bestämde att vi skulle sova lite och sedan transkribera den sista intervjun i morgon bitti innan vi skall till sjukhuset för tre nya intervjuer. Det är långa dagar med mycket jobb och plugg men det är kul.

Namnet på inlägget har inte så mkt med inlägget att göra.


ps vi har inte haft tillgång till internet på flera dagar, detta inlägg skrevs för flera dagar sedan.

Stilnoct

Jag funderade länge på vad dagens blogg skulle handla om. Jag har funderat kring vad som kan vara kul att höra för folk som sitter hemma på sina kammare och stirrar ut på hagel, regn och frost. Så slog det mig hårt att jag borde skiva en rad om våran kära vän Lotta som också bor här på guesthouset. Hon är här frivilligt och hjälper slavbarn på något vis. Men så kom jag på att den ända matnyttiga informationen om Lotta jag har är den jag just skrev och att hon tänker ta en Stilnoct® i natt.

Jag kanske kunde skriva en rad om vattenkranen i mitt badrum som inte går att stänga av.

Eller så skriver jag om duschen som skiftar mellan skållhett vatten och isbitar på eget bevåg och dessutom endast genererar en dropphastighet på 50drp/min.

Eller så kan jag skriva lite om kackerlackorna som lever la dolce vita i badrummet och i köket.

Eller så skriver jag om alla vänliga människor som kommer fram och vill prata med oss när vi traskar gatan ner.

Eller så skriver jag om när vi gick förbi ett stånd med papaya, och två vita damer i mitt sällskap (jag nämner inga namn) utbrister ”kolla vilka stora avokados”.

Eller så skriver jag om mina vilda taxiprutningar där jag inte alls kan enas med någon varken chauffören eller mig själv.

Eller så skriver jag om den fantastiska buffén vi åt på restaurang Fin Fine som är en jätte gammal och skev träbyggnad som serverar den bästa karian i världen (karia är en otroligt stark grön chilipeppar som gärna fylls med hackad lök och därmed bränner med en underskön hetta utan dess like).

Eller så går jag o lägger mig och läser Capirinia med döden.

otillrackligt internet

jaha... det har internet cafet ar ju lite halvbra... har suttit i 20 min o vantat pa att fa oppna min blogg... det tar sin tid... tyvarr blir det inget blogginlagg idag da jag inte kommer at nagonting... jag laddar upp sa snart som mojligt... typiskt...

Another big mistake

Klockan är 22 och dag tre är slut. Det finns så mycket att skriva om, jag vet inte vart jag skall börja. Det är först och främst fantastiskt att vara här, vi lämnade Landvetter i ösregn och kom ner till strålande sol och värme. Det känns fantastiskt.

I morse gick vi upp tidigt. Igen. Vi hade bestämt möte med vår kontaktperson på sjukhuset som vi träffade för första gången igår. Det var ett märkligt möte igår. När vi träffade vår kontaktperson så började han med att påpeka diverse misstag vi hade gjort, frasen ”Another big misstake” ekar fortfarande i våra öron. Han tyckte bland annat att vi skulle jobba två veckor på en ortopedavdelning, sedan när vi var klara med det kunde vi göra intervjuer om vi ville. Han sade även att vi inte fick använda ljudinspelning vilket kändes lagom katastrofalt då det skulle betyda att vi skulle få sitta och skriva ner många timmars intervjuer för hand i realtid. Vi fick även höra att vi skulle ha haft uniformer med oss från Sverige som vi skulle ha på oss. När vi sa att vi inte hade det så fick vi oss ett ”another big misstake” och tips på en skräddare. Vi bestämde oss ganska snabbt för att stryka honom medhårs varpå vi på plats fick svänga om vårat syfte och våran metod 180 grader så att han blev en gnutta gladare. Under mötet hade han även förslag på att vi skulle göra en kvantitativ studie istället. Man kan säga att vi kände oss ganska urmustade efter den första ronden med herrn i fråga. Men i morse var vi ändå optimistiska inför rond två. Idag blev det istället andra problem då våran tolk ville ha en årslön i timavgift för att hjälpa oss. Det tar mycket kraft och energi att fixa och trixa men det ser ut som om vi ska få till intervjuer på tisdag i alla fall. Sedan skall vi bränna på hela nästa vecka med intervjuer om allt går som det ska.

Allt som inte berör arbetet går i alla fall som smort. Vi passar in på gatan och smälter in i staden. Vissa saker får man lära sig den hårda vägen, vissa saker fungerar ungefär som hemma. Ett äventyr varje dag är dock att ta sig med minibuss till och från sjukhuset. På morgonen traskar vi ut på gatan där vi trängs med en stor klunga lokala godbitar som alla är på väg till jobbet. När den blåvita minibussen kommer susande ned från berget Entoto så gäller det att trängas som man aldrig trängts förut. Ur fönsterrutan på bussen sticker huvud och torso ut från en ung kille som ropar ”arat kilo, arat kilo, arat kilo” vilket är namnet på ett område dit bussen är på väg. Minibussarna har platser för ungefär nio personer men man trycker gärna in fyra fem extra bankmän. Det är trångt och hetsigt. Väl ombord gäller det att vet hur mkt det kostar, då man bara sträcker fram en summa och sedan väntar man på att få växel. När man känner att det är dags att kliva av så hojtar man lite lätt ”vorech alle” som betyder ”hörrö dudu nu vill jag faktiskt kliva av”. Vi kliver alltid av vid Arat Kilo där vi får gå en liten bit för att göra om samma procedur fast den nya bussens inkastare ropar namnet på nästa ändhållplats. Det fina är att det är billigare att åka sträckor som innehåller nedförsbackar då det inte kostar lika mycket bensin då. Detta gör morgonturen till sjukhuset något billigare än hemvägen. Som sagt allt utom arbetet flyter på smärtfritt. Addis är en underbar stad och vi trivs.

Jag kanske skall sammanfatta saker lite mer. Jag kanske skall göra som Anna-Karin och göra en lista på saker vi har gjort idag istället för att skriva en lång och djupgående beskrivning av allt.

Lista för dag tre:
- Snabb taxi till Tikur Ambassa hospital.
- Kort träff med en akupunktursköterska som bara blev inföst i ett rum och tillsagd att prata med oss.
- Träff med våran kontaktperson som i vanlig ordning körde över oss men sedan tog han med oss till ett annat campus för sjuksköterskestudenter
- Snabb rundtur av skola och campus där vi bla fick se den stackars docka som studenterna övar katetersättning och pvk-sättning på. Den var på många sätt lik dockorna på Borås högskola men den hade liksom tappat gnistan lite.
- Nästa stopp var på psykiatrikliniken som var helt galen. Det var ganska precist som i filmen Gökboet fast sämre lokaler och galnare människor. Människor som gärna stirrade argt fyra cm från mitt ansikte och följde efter vart jag än gick.
- Efter detta tog vi oss en lunchbuffé på ett traditionell etiopisk restaurang som heter Fin Fine. En stor gammal träbyggnad med fantastisk mat. Anna-Karins hade extra tur då hennes favoriträtt är buffé.
- Efter lunchen hade vi ett kort möte med en man som skall hjälpa oss med våra intervjuer.
- Vi unnade oss en lugnare eftermiddag hemma i trädgården. Det var förstås plugg för hela slanten. Men pluggande för oss själva jämfört med mötena på sjukhuset är som att få ett bubbelbad och ett glas champagne efter att ha snickrat lådbilar non-stop i tre dagar.


Mitt rum och våran trädgård.

Internet

Internetsituationen ar lite trixig. Det finns inget internet dar vi bor, vi far ga over gatan in pa ett litet internetcafe i en liten lerhydda med platdorr. Detta innebar att jag kommer skriva blogginlagg pa min laptop nar jag kanner inspiration och sedan kommer jag att fa ta med och ladda upp det genom internetcafet. Jag kommer inte att kunna ladda upp sa ofta och ni far leva med att det gar lite tid mellan inlaggen.

Vi är framme

Afrika. Etiopien. Jag är hemma. Det är en otrolig känsla att landa på Bole airport och ännu en gång få andas den tunna men underbara afrikanska luften. Det är min fjärde vistelse i Etiopien och Addis Abeba känns mer hemma än vad jag trodde att det skulle göra. Dofterna, människorna, gatorna, minitaxibussarna, amarinjan, maten, jag visste inte att jag hade saknat allt så mycket.

Jag sitter för tillfället på svenska missionen och skriver. Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst, vi har bara varit här ett dygn och det finns redan en uppsjö av anekdoter och små upplevelser att förtälja. Vi har bland annat varit inblandade i en mycket intensiv och adrenalingenererande ”situation” (mer vågar jag inte skriva i bloggen) a lá Hollywood. Mörka solglasögon blickar som flackar mot horisonten, buntar med pengar, darrande händer som trevar under bord och en puls på 134. Jag önskar jag hade tid/orkade skriva om allt idag. Men tyvärr är våran internettillgång mycket begränsad och Jag är dödstrött, huvudet värker och sömnen lägger lite beslag på mina sinnen. Det har varit full fart från start.

Imon är jag i Addis Abeba

Det pirrar lustigt någonstans mellan sternum och processus xiphoideus när jag sitter o funderar på morgondagen. Jag vaknade kl 4 i morse o kunde inte sova. Om inte allt för många timmar flyger vi till Afrika och skall leva den afrikanska drömmen... the land of opportunity! Jag är peppad och sugen på att få komma iväg. Har dock lite packning framför mig. jag har fått mycket tips på vad jag skall ha med, vissa tips har varit bättre än andra! :D Men addis är ju en storstad det finns det mesta där.

Det blir till att kliva upp vid 4 och klä på sig resekläderna och bege sig till Landvetter. Planet lyfter 7.35 om allt går som det ska, men innan dess skall man krama en massa människor och övertyga samma människor om att man kommer vara rädd om sig och inte ta några onödiga risker, att man inte skall mata hyenorna, bli kidnappad eller på annat vis hamna i så kallad knipa. Man skall ju gärna ta sig igenom säkerhetskontrollerna med, jag brukar ju alltid lyckas gömma metall på mig så jag får klä av mig alla kläder inför en stressad kö med turister, knarklangare och annat excentriskt pack. Tur att Anna-Karin och Karin är med och kan intyga att jag inte har med mig några pickadoller. De får helt enkelt avleda säkerhetsvakterna när jag smiter igenom med mina metallhängslen. Vi bör väl införskaffa något svenskt godis i form av Ahlgrens bilar eller dylikt när vi tagit oss in i självaste hjärtat av Lanvetter flygplats. Godiset är mest för syns skull dock. Från godis till boarding, snabb förflyttning ner till Frankfurt där vi får vänta några timmar, sedan flyger nästa flygplan ner oss till Bole Airport i Addis Abeba. Under flygresan ner siktar vi på att skriva färdigt uppsatsen så att vi bara kan klippa o klistra in lite intervjuer när vi väl kommit fram. På så sätt kan vi hänga på savannen resten av tiden innan vi skall bege oss hemåt.

Tre dagar, jag packar

Igår blev en helt fantastisk höstdag i Borås! Bästa dagen på länge. Den avslutade mycket angenämt med en bit oxfilé o ett glas ött på Byns Bistro. Idag är en lite mer panikartad dag då jag känner att jag inte har något förberett inför resan, jag har inga väskor varken till handbagage eller skicka-vid-sidan-om-bagage, jag har inte några passfoton med mig som kan behövas för att få visum, jag har ingen röd snusnäsduk att ha i kavajfickan och jag är inte världens starkaste miljonär än. Det är mycket som behöver ordnas innan tisdag!

som tur är har jag införskaffat de läkemedel som jag anser är av största vikt.
Panodil - om jag har ont och vill vara snäll mot njurarna.
Ibuprofen - om jag har ont och vill vara snäll mot levern.
Dimor - om jag skulle vilja orsaka mig själv ett tillfälligt paralytiskt ileus.
Malarone - om jag får malariasymptom så kan jag börja behandling och ta mig till sjukhus.
Amimox - om jag känner mig infekterad.
Mygga - om min lever inte känner för Malarone så kan jag gardera mig lite profylaktiskt.

Varför jag bloggar

Folk kommer ofta fram till mig på stan och frågar "Alexander hur kan du riskera ditt liv på det här sättet? Genom att resa till Etiopien o skriva din uppsats så riskerar du att bli både skjuten, rånad, trampad på, dödad, mördad och slagen?" Jag brukar då lugnt o sansat gå fram till personen som ställt frågan, lägga båda mina händer på personens axlar och titta denne djupt in i ögonen, suckar djupt och svara med en något äregirig röst "Jag gör bara mitt jobb". Detta brukar accepteras av de flesta, ibland får man en kram till svar ibland ser man bara en tår rinna ner längs kinden. Jag minns härom dagen då en kvinna frågade mig precis det här och när jag svarade henne så log hon och sa "Alexander jag älskar dig mer än mina egna barn" och när hon vände sig om och gick sin väg så kände jag vinden smeka min kind och jag hörde en svag och spröd röst som viskade "blooooogga" det gick en rysning längs mina torakalkotor och jag kände att detta är mitt öde, jag är ämnad att blogga. Jag är utvald att skriva berättelsen om Alexander & Savannen. Detta är mitt kall!

En vecka till avfärd

Då var det ungefär sex dagar kvar till avfärd. Det känns som jag har tusen saker att förbereda inför den 18e... checklista...
- tvätta
- shoppa
- packa
- söka artiklar
- fila på uppsatsen, och frågor till intervjuerna
- ta farväl av människor
- greja
- hålla på

blääää undrar när det skall sjunka in att man är på väg. Undrar hur fint internet kommer vara där nere, jag hoppas iaf jag skall kunna blogga ordentligt. När man är på savannen kan det ju bli svårt kanske... Boende är ju ordnat, vi kommer bo på the swedish evangelic mission på berget Entoto! Jag har bott där tidigare och jag gillar det mycket! Vi landar 21:00 den 18e oktober, gamla kära Kidist kommer och hämtar oss på flygplatsen vilket är skönt. Då slipper man stå o pruta på en taxi i 47 minuter innan man kan komma iväg, nyanlända svenskar är annars ett lätt byte för den erfarne taxikuriren i Addis. Det skall bli helt fantastiskt att få kommer ner och få följa i familjens fotspår lite. Morfar som bedrev sin forskning ute hos Oromo, mamma som skrev sin avhandling om traditionella barnmorskor i slummen i Addis och nu lilla Alexander som skall intervjua patienter och sjuksköterskor på Tikur Ambessa hospital.

Nästan påväg!

ps. Ni får hemskt gärna läsa och kommentera mina inlägg, alltid kul att veta om någon läser!