Att glädja lokalbefolkningen och att bo med ett gäng pistaschenötter

Idag har vi varit på sjukhuset för intervju nummer sex och sju. Det känns så skönt att kunna ta sig obehindrat genom storstaden Addis med allt vad det innebär. Idag satt vi på en minibuss som var så knökad att folk hängde halvt utanför. På denna buss fick jag ett litet ryck och istället för att tyst räcka fram pengarna till killen som tog betalt så gav jag pengarna och sade ”sohst ferengie Arat Kilo tefallegalle” vilket betyder ungefär ”tre stycken vitingar vill åka till Arat Kilo tack så mycket”. Detta resulterade i en förvånad pengapojk och ett par mungipor som drogs åt på tanten framför mig. Efter en kort stund kunde hon inte hålla sig utan började skratta lite lätt och då började samtliga elva tolv passagerare flina och skratta. Det kändes bra.

Det är lite omsättning på människorna som bor här på missionen. Lotta som jag tidigare nämnt har åkt hem, hon byttes ut mot en barnfamilj med helt galna barn i åttaårsåldern. Barnen hade för vana att springa fram o tillbaka i korridorerna med extremt ett flåsande (delvis på grund av hypoxin antar jag), gå runt och knacka på allas dörrar morgon och kväll, skrika högt ”vi ska kissa! Inte bajsa! Vi ska kissa! Inte bajsa!” högt när de var på toa, tala om för sina föräldrar att de var kriminella då de inte fick sin veckopeng, banka hårt i alla föremål som någonsin existerat (gärna på morgonen) och de lämnade gärna strumpor och UNO-kort framme i det gemensamma dagrummet. Barnfamiljen har nu bytts ut mot en glad man som smyger sig in i rummet när vi sitter o pluggar och när han inser att vi har sett honom vänder han sig snabbt mot oss o ler med 1300 tänder och hojtar ”HELLO!” efter detta kan han få för sig att han ska gå o knacka på allas dörrar o viska ”hello? Hello? Hello?” han brukar dock sluta när jag går fram och säger till honom ”excuse me sir that is my room”. Det bor även en variant på en svensk familj i lower guesthouse här, de består av en pappa med etiopisk ursprung som bor i utby med sin dotter som är här med honom. De har även med sig en vit äldre man som vi inte har listat ut vem han är i förhållande till dem båda. Han kommer från Mölndal och går numera under namnet Mölnycke-Bob då han gärna står med sina pilotglasögon utanför missionen och vickar lätt på mustaschen och säger saker som ”hej”, ”kommer ni hem nu?”, ”jasså nu är ni tillbaka?” när vi kommer hem efter en dag på sjukhuset. Det finns även en indisk familj på missionen där dottern läser till läkare här och resten av familjen är här och hälsar på. De går mest runt och beter sig knapert. De lägger gärna beslag på hela köket och sparar sin mat i alla kastruller som finns så att missionens tio andra gäster får dela på en kastrull utan handtag.

Jag antar att vi kanske också skulle ha en fin plats på listan över excentriska gäster. Fast vi går mest runt och svär och har allmänt svårt att bete oss.

Bilderna visar mig i olika situationer. En av bilderna överraskar dock med en bild på en stor sköldpadda som tagit sig in i vårt kök i skydd från den kalla oktobernatten.