Another big mistake

Klockan är 22 och dag tre är slut. Det finns så mycket att skriva om, jag vet inte vart jag skall börja. Det är först och främst fantastiskt att vara här, vi lämnade Landvetter i ösregn och kom ner till strålande sol och värme. Det känns fantastiskt.

I morse gick vi upp tidigt. Igen. Vi hade bestämt möte med vår kontaktperson på sjukhuset som vi träffade för första gången igår. Det var ett märkligt möte igår. När vi träffade vår kontaktperson så började han med att påpeka diverse misstag vi hade gjort, frasen ”Another big misstake” ekar fortfarande i våra öron. Han tyckte bland annat att vi skulle jobba två veckor på en ortopedavdelning, sedan när vi var klara med det kunde vi göra intervjuer om vi ville. Han sade även att vi inte fick använda ljudinspelning vilket kändes lagom katastrofalt då det skulle betyda att vi skulle få sitta och skriva ner många timmars intervjuer för hand i realtid. Vi fick även höra att vi skulle ha haft uniformer med oss från Sverige som vi skulle ha på oss. När vi sa att vi inte hade det så fick vi oss ett ”another big misstake” och tips på en skräddare. Vi bestämde oss ganska snabbt för att stryka honom medhårs varpå vi på plats fick svänga om vårat syfte och våran metod 180 grader så att han blev en gnutta gladare. Under mötet hade han även förslag på att vi skulle göra en kvantitativ studie istället. Man kan säga att vi kände oss ganska urmustade efter den första ronden med herrn i fråga. Men i morse var vi ändå optimistiska inför rond två. Idag blev det istället andra problem då våran tolk ville ha en årslön i timavgift för att hjälpa oss. Det tar mycket kraft och energi att fixa och trixa men det ser ut som om vi ska få till intervjuer på tisdag i alla fall. Sedan skall vi bränna på hela nästa vecka med intervjuer om allt går som det ska.

Allt som inte berör arbetet går i alla fall som smort. Vi passar in på gatan och smälter in i staden. Vissa saker får man lära sig den hårda vägen, vissa saker fungerar ungefär som hemma. Ett äventyr varje dag är dock att ta sig med minibuss till och från sjukhuset. På morgonen traskar vi ut på gatan där vi trängs med en stor klunga lokala godbitar som alla är på väg till jobbet. När den blåvita minibussen kommer susande ned från berget Entoto så gäller det att trängas som man aldrig trängts förut. Ur fönsterrutan på bussen sticker huvud och torso ut från en ung kille som ropar ”arat kilo, arat kilo, arat kilo” vilket är namnet på ett område dit bussen är på väg. Minibussarna har platser för ungefär nio personer men man trycker gärna in fyra fem extra bankmän. Det är trångt och hetsigt. Väl ombord gäller det att vet hur mkt det kostar, då man bara sträcker fram en summa och sedan väntar man på att få växel. När man känner att det är dags att kliva av så hojtar man lite lätt ”vorech alle” som betyder ”hörrö dudu nu vill jag faktiskt kliva av”. Vi kliver alltid av vid Arat Kilo där vi får gå en liten bit för att göra om samma procedur fast den nya bussens inkastare ropar namnet på nästa ändhållplats. Det fina är att det är billigare att åka sträckor som innehåller nedförsbackar då det inte kostar lika mycket bensin då. Detta gör morgonturen till sjukhuset något billigare än hemvägen. Som sagt allt utom arbetet flyter på smärtfritt. Addis är en underbar stad och vi trivs.

Jag kanske skall sammanfatta saker lite mer. Jag kanske skall göra som Anna-Karin och göra en lista på saker vi har gjort idag istället för att skriva en lång och djupgående beskrivning av allt.

Lista för dag tre:
- Snabb taxi till Tikur Ambassa hospital.
- Kort träff med en akupunktursköterska som bara blev inföst i ett rum och tillsagd att prata med oss.
- Träff med våran kontaktperson som i vanlig ordning körde över oss men sedan tog han med oss till ett annat campus för sjuksköterskestudenter
- Snabb rundtur av skola och campus där vi bla fick se den stackars docka som studenterna övar katetersättning och pvk-sättning på. Den var på många sätt lik dockorna på Borås högskola men den hade liksom tappat gnistan lite.
- Nästa stopp var på psykiatrikliniken som var helt galen. Det var ganska precist som i filmen Gökboet fast sämre lokaler och galnare människor. Människor som gärna stirrade argt fyra cm från mitt ansikte och följde efter vart jag än gick.
- Efter detta tog vi oss en lunchbuffé på ett traditionell etiopisk restaurang som heter Fin Fine. En stor gammal träbyggnad med fantastisk mat. Anna-Karins hade extra tur då hennes favoriträtt är buffé.
- Efter lunchen hade vi ett kort möte med en man som skall hjälpa oss med våra intervjuer.
- Vi unnade oss en lugnare eftermiddag hemma i trädgården. Det var förstås plugg för hela slanten. Men pluggande för oss själva jämfört med mötena på sjukhuset är som att få ett bubbelbad och ett glas champagne efter att ha snickrat lådbilar non-stop i tre dagar.


Mitt rum och våran trädgård.