Ain't no sunshine

Jag satt nyss och ville skriva ett inlägg till bloggen men kände ingen inspiration alls, jag satt tabula rasa framför skärmen så att säga. Jag skulle precis lägga ner för att göra ett nytt försök i morgon men då fick jag syn på den, en yvig mustasch som blåste i vinden utanför fönstret, Jag han bara tänka en tanke ” nej inte än”. Jag slängde datorn åt sidan och ropade åt de andra ”Bob! Det är Bob!”. Tiden gick som i slowmotion när jag tog de tunga automatiska, nästan robotaktiga, stegen mot dörren och sträckte mig efter nyckeln i låset. När ytterdörren svängde upp på vid gavel gick tiden så oändligt långsamt. Det var dags, Mölnlycke-Bob stod där tyst och solbränd, en vindpust tog tag i hans mustasch när han höjde blicken och mötte, vad som måste ha varit, min tomma blick. En sorgsen men ändå hård blick penetrerade mig, det kändes som ett ett hårt knytnävsslag i sternum. Jag tappade andan. Jag minns inte mycket av vad som sades men jag kunde inte annat än att kasta mig om halsen på den 60årige pensionerade hjälten som bara ett par dagar tidigare hade suttit och berättat historier om hur han och hans vänner ibland cyklade till Gottskär. Mölnlycke-bob kände nog först en viss genans men när han låtit sig omfamnas av mig en stund slöts även hans armar om mig och tiden stod still. Den unga och söta tösen Elsa var med och hon log storsint mot mig och Bob då vi stod där stilla i dammet som piskade våra sammanbitna läppar. Efter att ha kramat Bob och hört hans sista utläggning om vad han skulle ha på körven när han kom hem så fick Elsa en kram. Sedan stod vi där på vår trapp utanför lägenheten, jag, Anna-Karin och Karin, solen var på väg ner när Bob och Elsa vände om och begav sig mot den vita slitna bussen som skulle föra dem till en sista restaurangmiddag innan den skulle ta dem skumpandes till flygplatsen. Återigen gick tiden i slowmotion, till vänster gick Elsa sorgset och till höger om henne tog Bob sina långa kliv, han lade omsorgsfullt armen om Elsa. Det sista vi såg var Bobs tunna, urtvättade och solblekta vindjacka i mintgrönt och 80-talsrosa med de stora vita bokstäverna som nästan oförskämt viskade ”Mölndals BK” i den afrikanska solnedgången. Jag kände ett sting av oförskämdhet och tänkte att han heter nog inte Mölnlycke-Bob, kanske spelar det ingen roll men jag kom på mig själv med att fundera på hans riktiga namn. Kanske är det så att jag aldrig kommer att få veta hans riktiga namn, men kanske kommer våra öden än en gång att sammanflätas av någon outgrundlig anledning. Till dess kommer vi alltid att sakna hans osäkra leende vid porten när vi kommer hem från dagens strapatser. Vi kommer nog aldrig få höra han säga ”jaha, är ni tillbaka nu?” igen men vi kommer känna det i hjärtat var gång vi går genom porten. Planet lyfter från Bole airport klockan tolv i natt och för Bob hemåt Sverige, han kommer nog vara hemma tidigt i morgon bitti. Jag vet att jag kommer ligga vaken då, jag vet att jag kommer att tänka, och kanske även utbrista tyst i den Etiopiska natten, ”Jaha, är du tillbaka nu”.