Det kan inte vara lätt att vara mamma

Jag är helt slut i huvudet. Vi är inne i diskussionsfasen och skriver just nu resultatdiskussionen. Det går bra fast det är krävande på många sätt, det blir en del diskussion om vad diskussionen skall innehålla. Vi håller sams och arbetet går hela tiden framåt så det är skönt. Vi började tidigt i morse och har skrivit hela dagen med undantag för små pauser i solen. Det känns ganska tråkigt att sitta inne och skriva när solen steker utanför och man vet att man hade kunnat ligga vid en pool och läsa lite ”Kafka på stranden”. Vi fick ett litet emotionellt avbrott i vårt arbete idag. Vi satt ute och drack en kopp kaffe när en svensk kvinna kom promenerandes mot oss och bad att få låna vår toalett.

Vi stöter på en hel del svenskar här, folk är här i olika syftet och det blir alltid lite småprat om vad man gör här nere, de flesta är missionärer eller folk som har bott här nere tidigare och nu är tillbaka på semester. Kvinnan som lånade toaletten, visade det sig, var dock här endast med hoppet om att få träffa sin son.

Vi frågade lite om Martin och Johan, om hur det gick med rättegången och hur de hade det i fängelset. Det kändes jätte jobbigt att höra henne berätta om advokater, fängelser och sin son. Det var svårt att veta vad man skulle säga. Det ser ju inte så ljust ut. Hon hade i alla fall åkt ner hit nu för att se om hon kanske kunde få tillstånd att komma in och träffa dem. Hon visste ännu inte om det skulle räcka med att vara mamma till en av dem för att få besöka dem. Jag vet inte vad som sägs på nyheterna i Sverige men det vi har fått höra här är att de nu lever under tortyrliknande förhållanden då det är konstant musik och ljud på i fängelset och på natten ligger de uppradade på sidan som packade sillar för att få plats att sova på cementgolvet. Det var väldigt känslomässigt att prata med henne och svårt att sätta sig in i hennes situation. Det tog en bra stund innan vi kunde återgå till arbetet efter att hon hade åkt. Hon berättade dock att hon skulle hem till Sverige snart men att hon och resten av familjerna till Johan och Martin skulle komma ner i början av december och då skall de bo med oss här på missionen. Allting blir väldigt nära och verkligt när man pratar med de anhöriga. En ofattbar känsla att ha en son som riskerar 16 år i fängelse i ett av världens fattigaste länder.

Det känns som att stämningen kommer att bli annorlunda här på missionen i december.