Knarkhärvan

I dagarna blev vi ”klara” med uppsatsen, vi har skrivit färdigt allt men väntar på respons från handledaren så att vi kan finslipa arbetet lite mer. Det är otroligt skönt att ha kommit så pass långt, men lite nervöst för om vi har gjort rätt eller om vi kommer få göra om alla intervjuer och skriva om resultat, diskussion och acknowledgement. I och med att vi endast väntar på respons och inte kan fortsätta i arbetet för tillfället så var vi lite lediga igår, en fantastisk känsla. Jag och Anna-karin tog en sväng i kvarteret och köpte lite julklappar på dagen och på kvällen tog vi oss en sväng på stan. Svängen på stan resulterade i en knarkhärva, stulna pommes, handel med hundvalpar och Still D.R.E. på högsta volym i en mkt liten och skruttig taxi.

Kvällen började med att vi var sugna på att spela biljard. Det ställe som hade bäst biljard när jag bodde här för elva år sedan var det flashiga och hippa stället Rock Bottom på Bole road. Eftersom mitt minne sviktar flyktig för det mesta så kunde jag inte erinra mig om vägen från Sheromeda till Rock Bottom. Vi bestämde oss därför för att ta en mini buss ner till Arat Kilo för att ta en St.George och prata med våran vän Dani på Jollys, för at luska ut om han visste hur man skulle ta sig till det oerhört hippa utestället Stenbottnen. Dani är en vänlig men något påstridig manager på det ganska festliga stället Jollys Bar. Dani ser ut ungefär som en mörk marsipangris med en yvig, men bestämd, tangorabatt som för det mesta fladdrar i takt med hans styva näsvingespel. Väl framme vid Jollys hälsade vi glatt på vakten med ett öga och klev in i salongen. Jollys är en ganska mörk lokal med låga bord med tillhörande svarta låga fåtöljliknande stolar, cigarettröken ligger tät och folk sitter gärna i täta klungor och mumlar tyst. Det finns en liten scen som bara används på tisdagar, samt ett par barer. Går man längst in i den melankoliska domedagslokalen så kommer man till baksidan där man på torsdagar, fredagar och lördagar kan sitta ute vid en bar och därifrån beskåda hela Arat Kilo med en G&T i handen. Jollys erbjuder även, tro det eller ej, fina stekar med varmt och smidigt potatismos. Men denna kväll var vi inte ute efter mat (jag hade redan ätit steken till lunch då vi hade besökt Jollys tidigare under dagen). Vi gled snygg ner vid ett bord och beställde tre stycken öl och började stilla samtala om diverse intellektuella angelägenheter. Ganska omgående kom vår nyvunna vän Billy, som också hon är någon slags manager/frontfigur på Jollys, fram till oss och skämtade djärvt och hurtigt om huruvida vi hade kommit tillbaka till stället alldeles för snart. Vi slog på charmen och fick henne att ordna en taxi som skulle ta oss hela vägen fram till Rock Bottom, så snart vi hade druckit upp vår öl. I detta ögonblick när vi drack vår öl och mumlade snyggt och världsvant med Billy, så fladdrade det där styva men auktoritära näsvingespelet förbi med sin lösaktiga behåring svansandes efter. Dani primpererade snabbt och vant fram till vårt bord och hälsade med pussar på kinder och med axlar som mötte axlar, så som alla människor hälsar på varandra i detta fagra land i hjärtat av Afrika. Eftersom jag och tjejerna hela resan har haft ett extremt outtalat behov av karaoke så gled jag snyggt in på detta samtalsämne med Dani aka marsipanpastejen. Vi satt i det mörkaste hörnet av den läderinredda mörka hålan med det ända ljuset i lokalen långsamt pulserande i vinröda toner långt bort från oss. Tyvärr hade vi det berömde avträdet strax intill vars dofter förstörde den apokalyptiska känslan av dekadens något. Det var vid detta tillfälle, längst in i det mörka hörnet med dofter från alla världens hörn, som jag yttrade mitt spörsmål för marsipanproffset Dani. ”Yo whats up danny boy!? Whats chillin’ in da hood?” klämde jag fram mellan mina vassa och målmedvetna läppar. ”nothing much home boy Ternald. It's a good night for shizzelin’ ey?” svarade Dani von pomac. På detta sätt höll vi på tills jag bestämde mig för att gå rakt på sak. ”Dani do you know any place in Addis where you can sing karaoke?” en lång blick följde varpå Dani frågade om han kunde få ringa en vän. Jag tänkte snabbt att det får bli hans sista livlina. Han mumlade pillemariskt i sin svarta HTC i några minuter och återkom sedan till oss vid bordet och sa då med den djupaste av låtsasläskiga röster ”ok, so I have arranged the kokain for you”. Många tankar flög runt i huvudet, de bildade lag och började kämpa mot varandra, fram och tillbaka. Efter en stund van det laget av tankar som hette Bäst-att-svara-något-snabbt varpå jag svarade på min bästa knarklangar-engelska ”oh”. Jag kikade då med tårfyllda ögon på mina vänner och hoppades att någon av dem skulle förklara för mig att jag visst inte hade hört ordet kokain utan karaoke med amhariskt uttal. Tjejerna såg tillbaka på mig med en förnimmelse av det svenska höstrusket i ögonen, jag kände då att det var upp till mig att rädda situationen. Jag harklade mig och började sedan be om ursäkt på ett lagom manér men med största allvar. Jag försökte förklara vad karaoke var och att vi inte alls var speciellt intresserade av tunga droger. Dani tog det hela ganska lugnt även om vi aldrig helt lyckades förklara vad karaoke var. Han sa att han nu hade hamnat i lite knipa, eller i så kallat ”kläm” nu när vi inte behövde allt vårt kokain. Jag förklarade då lugnt att han inte skulle tänka på det utan istället njuta av att han hade så fina vänner som oss. Herr Pomac lättade snart upp ett litet leende och sa att om vi ville ha mikrofon och någonstans att sjunga (det var på detta vis vi hade försökt förklara vad karaoke var) så hade vi hans scen och mikrofon till förfogande. Lättade av att allt prat om knark var på väg bort i periferins magiska dunkel så log vi och förklarade att när man sjunger karaoke behöver man en tv som visar texten. Då erbjöd Dani ”sjöjungfrun” DeVito att sätta på tv:n. Känslan av att vi behövde ta oss därifrån svin snart kom krypandes som ett litet nyfött barn från neonatal. Ölen slank ner och taxin stod parkerad utanför den röda mattan som ledde oss ut från Jollys. Äntligen slapp vi undan knarket och skulle få skjuta lite hårda biljardkulor kors och tvärs över ett tungt och mysigt biljardbord. När vi kom fram till Stenbottnen så översköljdes jag av en sjåpig känsla av besvikelse. Detta ställe där jag drack min allra första St.Gerorge hade verkligen taget ett ludet skutt ner i avgrunden. All kvällar som spenderats med öl och biljard med min kära bror Jonatan på detta fantastiska sagoslott för femtonåriga nyberusade gossebarn var för evigt förlorat. Det såg ut som att ingen hade lyfte ett finger för att städa, laga eller underhålla stället. Vi repade lite dukar och kissade på toaletterna med lite varierande approach på dörrar som ej gick att låsa på ett adekvat sätt. Sedan tog vi ungefär fyra olika taxibilar mellan fyra olika stängda klubbar. Lyckan var gjord när vi gungade på hårdaste hip-hop manér genom Addis gator med Still D.R.E. pumpandes ur högtalarna. Tjuten ekade genom staden och vi var rosiga om kinderna. Kvällen avslutades, inte helt oväntat, med ett tredje besök på My Little Pony-stallet Jollys. När vi denna gång gick över den röda mattan och klev ombord så mötte Dani upp med sitt knarklangar-flin och visade oss in till ett litet bord där han drog fram en egen stol och slog sig ner. En gemensam tanke hos oss alla tre susade runt bordet och tolkades klart och tydligt av alla utom Dani-sårskorpa. Kvällen spårade helt sonika ur när vår stjärna till manager-vän drack upp vår sprit och åt upp våra pommes utan att blinka. Efter att ha gjort det borstade han slarvigt av sina händer från saltet, som hade kletat sig fast på hans svettiga fingrar efter episoden med den friterade potatisen, han slickade Piña Colada ur mustaschen, lade sin hand på Karins knä tittade henne djupt i ögonen och sa ”Karin, do you want a puppy?”. Eftersom Karins absolut högsta önskan någonsin under den senaste timmen hade varit att få äga en hundvalp så nickade hon listigt och tackade ja till erbjudandet. Managern i fråga gick då ut i den Etiopiska midnatten och började köpslå med en man som stod och höll fast en hundvalp i framtassarna. De verkade komma överens om ett bra Pub-pris på jycken och den stackaren behandlades som en cocktail. Vid det här laget hade Karins eufori stigit henne åt huvudet till en så pass hög grad att hon utan att blicka tillbaka på Coladan, som var halvdrucken, rusade ut för att få puttinutta med den lilla vita lurviga hundvarelsen. När Karin äntrade scenen drog sig dock hundägaren tillbaka. Han trodde att hunden skulle tillfalla Karin och att vår berömda marsipangris skulle ta dubbelt betalt när han sålde jycken vidare till den vita tjejen med de glittrande ögonen vars blick nästan penetrerade valpen. Affären avbröts och det blev dags att ta sig hemåt. Tjejerna tog en snabb bugg på dansgolvet, som förutom dem var helt tomt, sedan brände vi av i en sista taxi uppför backen förbi Sidist Kilo och Amest Kilo och tillslut var vi hemma i Sheromeda. En minnesvärd afton. En minnesvärd manager. En minnesvärd lärdom:

”Karaoke och kokain är för vissa människor exakt samma sak.”

Här är han, Mr Dani Manager, med sina favotigäster
Dunka dunka bak i taxin
Dunka dunka bak i taxin