Den håriga dekadensen

Det har blivit lite knivigare att blogga nu när vi är inne i vår analysfas. Dagarna går och vi spenderar dem hemma i lägenheten analyserandes. Vi gör undantag för en måltid per dag, antingen lunch eller middag. Det händer inte jätte mycket och därför blir det kanske inlägg som liknar det förra jag skrev. Det är på ett sätt skönt att gå in i arbetet och känna att man kommer framåt, jag längtar väldigt tills arbetet är klart och man kan vara lite ledig här nere. Hittills har vi ju bara haft en dag i pool och de andra dagarna när vi har varit lediga så har vi inte riktigt orkat ta oss ann något. Jag har legat vaken en del i natt och filat på dagens inlägg, man tänker ju alltid som bäst mitt i natten när regnet piskar mot fönstret och spindlarna kommer krypandes.

Kvällen då det regnade
Som ni ju säkert minns så har vi sedan en tid tillbaka kallat denna ljusa och mysiga lägenhet på bottenplan här på missionen för vårt hem. Något som kanske inte har varit så omtalat är dock vad som händer med denna lägenhet de nätter då regnet tar över utanför.

Det var först ett par dagar efter att vi hade flyttat in som det regnade igen. Vi hade suttit och skrivit koder till analysen och klockan närmade sig kvällen och mörkret hade sakta snubblat fram från sin trädkoja i akaciaträdet. Vi satt ute på vår farstutrappa som vi brukar när det är paus i arbetet, jag med en kopp kaffe och töserna med varsin cigarett. När dropparna började falla och doften av fukt och eukalyptus gjorde intåg så tänkte vi att det var dags att gå in igen och kanske lägga ner arbetet för dagen. Innan vi klev in så fick vi en olustig känsla av att vara iakttagna, vi rekade snabbt och upptäckte att vakten låg o sov i sitt vaktbås som vanligt och i fönsterna på lägenheterna längre ner i backen var det släckt. Då insåg jag att det var inte bara ett par ögon som iakttog oss det var fyra par. Ett snabbt vrick på huvudet och jag kikade snett upp mot kanten på det lilla taket utanför vår ytterdörr, det lilla tak som skall skydda oss mot faror så som regn, rusk och sten, men som nu istället hyste boende för monstret med de åtta ögonen. Flickan Anna-Karin och lilla lilla Karin följde min blick och vi stelnade till, det var den största, fulaste och hårigaste spindel som jag någonsin har sett. Den satt där och flinade muntert i takt med att vi stod stela av skräck och svor tyst med rik och redig illvilja. När vi svurit färdigt joggade jag med fiffiga steg in till vår städskrubb där jag tidigare under veckan hade skymtat en burk med insektsspray. Ut sprang jag med ett stort ”aha!” lysandes i ögonen. Jag sprayade den håriga och luriga spindeln med ett par duster varpå han fick ont i magen och sprang in i sin håla i taket, då sprayade jag en tjock dimma efter honom. Ganska nöjda var vi då vi trodde att han var död, men något besvikna då vi inte kunde se kroppen och därmed försäkra oss om att han inte skulle anfalla igen.

När vi kom in i vår varma och mysiga boning och slog oss ned i vardagsrummet så smattrade fortfarande regnet utanför men vi tänkte inte mer på det. Jag slog mig ner för att skriva en rad i bloggen. Efter en kort stund kände jag den tryckta stämningen inne i rummet, luften hade förändrats och känslan av att något lurt var i görningen stack mig i ögonen. I periferin skymtade jag någon svart boll som rullade över golvet i små stötar. Kvicktänkt som jag är flög jag upp och ställde datorn på borde och började beordra tös ett och tös två. Med hög, auktoritär stämma skrek jag i falsett till Karin att hämta toapapper samtidigt som jag på klockrent teckenspråk beordrade Anna-Karin att lyfta bort soffan och hämta eld, mycket eld. Spindeln var minst lika stor som den vi tidigare dödat utanför, jag ville inte tro att det var sant. Jag mindes en scen från filmen Spiderman, uncle Ben sitter i bilen och pratar med unge herr Parker, det är sista gången de komemr prata med varandra, uncle ben dör i nästa scen. Ben säger till parker med hög och mycket auktoritär stämma ”with great power comes great responsibility”. Jag tänker på situationen vi befinner oss i och tänker ”with rain comes great spiders trasking indoors”. Inom loppet av tre minuter har jag både en tuss toapapper i handen och en mordlysten Anna-Karin redo med eld vid öppna spisen. Jag kryper den rackaren över bakkroppen så att han inte skall kunna bita mig, med tunga mycket auktoritära steg trippar jag snabbt som en iller fram till eldstaden och sätter fyr på den lilla krabaten. Det var spindel nummer två. Vi började inse att det skulle bli en spindel nummer tre, fyra och kanske till och med fem. Spindel nummer tre hade även han en plan om att överrumpla oss från periferin och precis om spindel nummer två så såg jag honom i ögonvrån från min plats i soffan. Samma procedur som innan, med skillnaden att denna gång visste alla vilken roll de hade och vad som skulle krävas av dem i stundens allvar. Vårt paradis hade helt plötsligt förvandlats, dekadensen var påtaglig och det som tidigare hade varit en ljus, varm och mysig lägenhet hade plötsligt förvandlats till mörkrets fäste. Instängda av regn som aldrig ville upphöra och med en fara så påtaglig nästan tramsigt påtaglig. Efter den tredje attacken började vi systematiskt börja leta efter fler stora håriga mördarmaskiner. Spänningen och hopplösenheten var stor när vi öppnade dörren till det första sovrummet. Det var Karins rum och mycket riktigt, precis som man kan förvänta sig av mörkrets högborg, där satt en fet, elak och luden liten räv på väggen. Han fick snabbt samma behandling som de övriga. Då upptäckte vi plötslig att Anna-Karin hade slitit sig från gruppen och på egen hand vandrat iväg. Skriket som följde var öronbedövande, vi lade benen på ryggen och sprang den långa korridoren ner mot Anna-karins sovrum. Där stod hon öga mot öga med den största och farligaste spindeln som vi dittills träffat på. Spindeln såg hungrig ut och var stationerad i en permanent attackposition stilla på den vita väggen precis bredvid Anna-Karins huvudkudde i sängen. På en sekund hade jag samlat alla lejons mod i Afrika och jag vrålar häftigt åt Anna-Karin att slänga sig på marken och ta skydd. Både Anna-Karin och Karin kastar sig bakåt, blundar och kramar varandra. Snabbt innan spindeln hinner reagera drar jag fram en tändare ur bakfickan och håller upp den framför burken med insektsspray som jag har haft gömd i en läderrem runt min högra ankel. När jag pressar avtryckaren hårt mot aluminiumburkens topp hör man först ett tyst pysande ljud som, i samma sekund som innehållet träffar tändarens låga, byts ut mot ett dånande oväsen när lågorna strömmar genom rummet och slickar väggen där den oerhört farliga och elaka spindeln sitter. Tjejerna skriker och tycker att jag är häftig. Sedan blir det tyst, jag har slutat eldkasta spindeln och han ligger nu och tjippar efter luft på golvet. Hans bakdel har exploderat efter den upphettning och koagulation som skett inuti honom. Han flämtar en stund för att sedan dra sitt sista andetag, hans numera hårlösa kropp rycker till för att sedan böja in alla åtta ben och ögon i en rofylld spindeldöds gest.

Än idag kan det komma spindlar på besök i vår lägenhet, men vi vet nu att så länge vi står enade så kommer vi aldrig överrumplas av den rädsla och den fruktan som vi (mest tjejerna) kände den kvällen. Kvällen då det regnade.